herrn tillkom, då en mängd Hr M:s egna tan-
keslut, under den föregifna insändningen, blif-
vit sammausmälta med hvad Frih. såsom svar
på hans frågor yttrat, och att dervid företrä-
desvis blifvit bibehållet, hvad som kunnat va-
ra bittert eller stötande, hvilket ingalunda i och
för anförande af fakta varit behötligt att fram-
draga, 1 fall det hade varit lir M:s allvarliga
mening, att, enligt Frih:s begäran och efter det
skriftliga löftet, icke indraga Frib. i någon po-
lemik.? Frih. erkänner sig också derföre icke
såsom Insändare i det ordförstånd Hr M:s ar-
tikel antyder,? då Frih. endast trodde sig up-
fylla en vanlig det borgerliga lifvets förbinde l-
se, när han, i enlighet med sin öfvertygelse,
blott besvarade de frågor som voro ställda till
honom i elt ämne, varom han ansåg sig ega
någon kännedom.
Man kan, efter dessa upplysningar, icke an-
nat än beklaga, att Friherre Anckarsvärds be-
nägenhet att, som han kallar det, uppfylla en
vanlig det borgerliga lifvets förbindelse, blifvit
så missbrukad, som synes af det föregående;
men man kunde göra åtskilliga. anmärkningar
dervid, att Frih., då han icke lemnat de ofta-
nämnde svaren för att tryckas, likväl, såsom
det synes af brefvet, medgifvit FIr M. att med
en eller annan allusion upplysa källans histo-
riskt betydelsefulla natur,? hvilket nödvändigt
måste förutsätta en förmodan, att åtminstone
sjelfva uppgifterna skulle komma att olfentlig-
göras. Frih. förekommer dock härvid Läsaren
derigenom, att han sjelf förklarar detta med-
gilvande ganska obetänkt, efter flera förut gjorda
förbe håll i afseende på uppgifternas begagnande,
och derigenom att han anser sig skyldig göra
Hr Grefve Adlersparre sin offentliga ursäkt i
det fall, att ordställningen kunnat innebära
något stötande, (hvarpå ingen, som läst de
hätska beskyilningarnag i Hr Montgomeries ar-
tikel, lärer tvida) samt att Frih. anser sig
bafva felat mot samhällslifvets bildningsför-
hållanden (2), om honom kunnat villvitas att, i
tryck, vid något tillfälle, hafva emot H. FE.
Adlersparre åsidosatt den grannlagenhet man
i det offentliga är hvarannan skyldig.
Efter de förklaringar i afseende på de in-
sända uppgifterna i Jurnalen, som vi nu i sam-
Nan drag återgifvit och öfverlemna åt Läsarens
eget vidare bedömande, rekapilulerar Erikerro
sje!f en del af Jurnalartikelns innehåll, för att
utvisa, hvad han deraf vidkännes eller icke; och
man kan icke neka, att om han å ena sidan
icke 1 sak skonar EH. Ex. Adlersparre med sina
ndömen, så äro dessa åtminstone författade i
en ton och på ett språk, som i hög grad uf-
viker ifrån det man läste i Jurnalen. Vi skola
i nagra få punkter resumera det hufvudsakli-
gaste af dessa gravamina.
Den första punkten af Friherrns beskyllnin-
gar, synes oss icke af serdeles svår natur. Frih.
yttrar pemhigen alt Öfverste Löjtnanten Aden )
sparre, EFrib. veterligen, aldrig före revolutio-t
nens utbrott, om det vådliga i landets ställuing
eller om ri äddningsmedlen samtalat med tvenne
på cn gång närvarande personer, unda niagande
en sång med Eriherin och dess broder.
20
Men bör väl detta Jär gas Grefve Adler- -
sparre så pmycket GH last? Under berednin-
cen af er sådan uppresning. och innan man