är, som man ser, ett dappri, på intet sätt utmärkt gevom några qvicka repartier eller en pikant dialog, men beräknad på att spelas af tvenne goda sujelter, och denna lycka hade den här. Hr Torslow som aktören och Hr Sevelin som den bedragna fästmannen, lemnade nästan intet öfrigt att önska. Den förra var isynnerhet sin antagna karakter trogen såsom flalienskan. — Efteråt gafs Hr Des Chalumeaux, der den roliga husbonden och den ändå roligare drängen, ej förfelade sin verkan på en stor del af åskådarne. — Huset var nära fullt, ett förhållande, som verkligen hedrar publiken, hvilken eljest på de senare veckorne varit ganska rar — med undantag af den dag Trollflöjten uppfördes, som gaf ett fullt hus i Söndags och förmodligen äfven denna afton — och man får cj neka, att det goda ändamålet, mer än de spelade styckena, syntes vara det, som borde locka henne. Det bör vara en fägnad för både direktionen och för teaterns sujetter, att den berömvärda afsigten sålunda uppnåddes, så mycket mer som Kongl. teatern icke på åtminstone 10 eller 12 år gifvit någon representation till någon annans förmon, än sin egen. Det hedrande undantaget förtjenar då så mycket mer att erkännas. —— sn ——