tikel i gårdagens Allehanda, hvilken vi icke böra helt och hållet med tystnad förbigå. Dagligt Allehanda förmenar, alt vi åt tillställningen sökt gifva en färg af tillfällighet , vars idd egentligen skulle hafva varit att njua mat och drick, en uppfattning som Allehanda benäget säger sig icke förmena oss, under förbehåll likväl, att sjelf få bafva en annan mening af festen , nemliger den som antyddes på de listor hvarå anteckningen skedde. I hvad fall som helst, yttrar Allehanda vidare, borde tillställningen åtminstone kännas som en utmärkelse af den unge man, hvars inbjudving dertill var det uppgifnua föremålet, och såsom sådan hoppas man alt den städse af honom skall förvaras i ett angenämt minne. Dagl. Allehanda ledes häraf vidare till några allmänna reflexioner, dem vi här reproducera till leduing för Läsarens eget bedömmande, huruvida vi gjort för litet affär af den ifrågavarande måltiden. Uti ett land, der uttrycken afPublie Spirit äro så sällsyutag der bröd-omsorgerna och bekymren så mycket nedtynga siunet och tvinga omtaukan att nästan uteslutande sysselsätta sig med det enskildta; ter domniung och förslappning så ofta träffas hos en massa, som icke lifvas, hvarken genom nägon ändamålsculig upplysning eller något verkligt deltagande i allmänva äreuden; der njutningslustarne, lycksökerict, inewniskofruktan och de smasioniga konsideraLionerne svart sagdt helt och hållet bikta de såkallade högre klassernas sinvuesart; der en ung mans uppträdande mot maktmissbruken och godtycket ansecs såsom en,jom ej brottslig, ätminstone beklagansvärd förvillelse, som för honom tillstänger gunstens dörr och säleles sätter hans framtid på spel; der det medborgerliga och lagbundna mutståndet ofta framställes, såsom härledt endast från barm öfver felslague förhoppningar eller särad egoism, der et! med det närvarande dödstillständet bos Nationen yttradt missnöje betraktas blott såsom ett orolig! eller sjukligt sinnesfoster; der ctt varit försvar för frihetens grundsatser och em önskan, att de en gång måtte kunna göra sig gällande, betecknas nära nog såsom uppmaning till omstörtning af samhället, såsom propagandism, svärmeri cHer ett äregirvigt hufvuds avläggningar: — i ett sådant land synes i sanning föga vara att hoppas för ett framskridande, ep snar förbättring i folkets ej mindre materiella än intellek tuella och moraliska tillständ. Men på denna ståndpunkt blifva de medborgerliga egeuskaper, det frisinne, som i ardra Länder ofta icke ens skulle bemärkas, dock alltid tillfredsställaude såsom elt slags gryning till en bättre anda hos det yngre slägtet. De förtjena således, i vår tanka, ett deltagande och en uppmuntran, hvaraf de icke äro i behof i de Länder, der sjelfständigheten anses för hvad den bör, d vs. det första nödvändiga vikkoret för mannavärde; och der en man utan cn bestämd öfvertygskse och utan mod att yttra henne, icke kan anvävdas hvarken af Folket eller af Styrelsen. Der åter den styrka och liflighet i själen, som erfordras för att bilda en öfvertygelse och ännu mer modet att effeutligen utsäga denna, så ofta saknas, serdeles inom en Embetsmannaklass, öfver hvars framtid Makten disponerar — dersbetyder det hkväl xägot att höra till undantagen. Och der de allnänaare medborgerliga opinivonsyttringarue , vid anIra tillfällen än i BLavdshöfdinge Reswdeusstäderna ä de Kongl, Personernas Födelseoch Namnsdagar , kunha räknas till de sällsyntaste blaud sällsyntheter, der betyder äfven det eljest minst anmärkningsvärda erkännande från andra Medborgare af cn, utomrangordningen, förvärfvad raug inom Samhället , älminstone nagot. Det är från denna sida, yttrar Allehanda sluteligen, som dess. redaktion ej bordt underlåta att omnävma den ifrågavarande festen, . . , er