annat, vi minnas ej hvilket ärende, och en röf-
vare, hvilken dock snart ledsnar att stå qvar bred-
vid flickan , utan följer kåamraterna. Nu skyndar
Hedvig att läsa igen jerndörren, och att an-
tända ett lusthus, hvars brand skulle bli sig-
na: för landtfolket alt komma slottet till hjelp.
Rudolf återvänder och ser röfrarne instäng-
da. Han sliter snart nyckeln från Hedvig; men
under det han vill läsa upp dörren, fattar Hed-
vig ett gevär, som ligger till hands enkom för
detta ändamål, och skjuter ihjäl honom. Gref-
varne och landtfolket inkomma, och Julius får
i sina armar mottaga den afdånade Hedvig.
Stycket är , som man ser, en så kallad kas-
sapjes. Också hänfördes en del åskådare al
besvärjningsscenerna , och gladde sig isynner-
het åt smällen, ty krut är ett medel att röra
och skalla , som sällan förfelar sin verkan. Vi
åter, som ha ett stenhjerta , sådant det ägnar
en rec ensent , sutto under hela tiden med ögonen
torra och händerna sysslolösa. Hedvigs ädelmod
syntes oss ulan annan avledning, än att uttänja ett
par akter, och Rudolfs kraftyttvingar gjorde på
oss fösa verkan , då personen var oss för litet be-
kant , att vi skulle kunnat intressera oss särde-
les för honom och hans karakter genast på
ögonblicket för mycket framställdes i dagen. Han
är en underordnad person ;och har gjorts till
hufvadperson. Likaledes har handlinge ns ul-
veckling tillkommit ej af händelsernas na-
turliga sammanvhang , utan endast deraf at
författaren velat ha den sådan. Grefvarnes
esa förefaller högst öfverflödig, den sista
röfvarens nedstigande 1 hvaltvet är en c-
skicklighet, som max ej skulle vänta hos
en - man af profession , och att Rudolf
låter ett gevär i det vådliga ögonblicket finnas
så tillhands, att riktas cmot honom, har blott
kunnat ske till följe at författarens maktspråk.
Dialogen är på orvimmad vers, hvari några rim
stundom äro inflätade; bilder, fraser och sen-
tenser öfverflöda i allas mun, i tid oeh i otid,
så att Grefvinnan slutligen ganska rigtigt frå-
gar: hvartiil detta bildspråk? 2 Rudolf talar i
synnerhet så mycket om afgrunden, och påstår
sig så ofta vara en djefvul, att man omsider
verkligen tycker, det han luktar svafvel. —
Pjesen är, som man ser, intet konstverk af nå-
son högre ordning, men skall säkert göra ef-
fekt på den del af publiken, hvars nerver äro
kärsliga för detta slags elfekter.
Med svclet hade man i allmänhet skäl att
vara nöjd. Fra Porshiv, såsom Hedvig, var i
synnerhet to på sin plats i de starkare ställe na:
Collberg beherrskade sig sjelf mer än van-
utan att derföre sakna lif och värma, och
Wenubom fyllde väl den gamla roll hon
Är hade, hvilket för en ung skådespelerska
ofta? är ett nästan lika svårt problem, som det är
för en till: åren bommen att spela ung. Grefvens
roll är obetydlig, och att dir Hjortsberg deri
lyckades, är intet hecöm för en man med hans
fy som Rudol!, skulle vi vilja
I
nada do during!