ES ROJO ————EEEE EE SE
Vid närmare genomläsning af den, i vårt för-
ra blad nämnda, artikeln i sista Lördags-Ar-
gus, ha vi funnit densamma vara, likasom dess
föregångare, sådan, att endast vämjelse skulle
väckas genom dess upptagande till vederläggning.
Det enda tillbörliga sätt alt bemöta detta slags
anfall vore, att, såsom Argus sjelfsynbart fruk-
tar, anlita lagens biträde, sedan aktningen för
allmänna omdömet visat sig overksam. Men äf-
ven detta skulle föga båta, då ansvaret ej träfl
far den verkliga upphofsmannen. Det är, nem-
ligen, såsom alla känna, Herr Johanson som
skäller, men den gamle Språkmästaren Åkerblom
som bär hundhufvudet.
Det är en af tyckfribetens vackraste frukter,
att allmänheten snart lär sig rätt uppskatta
hvad som lägges under hennes ögon, — att
toma oqväden, hvartill anledning icke finnas i
den anfallnes handlingar, förlora all betydelse,
— och att den allmänna oviljan i stället åter-
faller på angriparen. Ett bevis härpå var den
namnkunniga Grevesmöhlen. Med samma dju-
pa förbittring som Nya Argus, ehuru med en
utomordentligt större skriftställarförmåga —
sökte äfven denna, enligt mångas tanka legda
smädare att sprida ovilja mot yttranderätten,
genom dess användande till att nedsvärta allt
omkring sig.
På denna mörka taktik, att genom uppväck!
hat mot tryckfriheten bereda opinionen på dess
upplösmmng, ger historien flera exempel. Den
har ty värr, liksom mängen annan machiavelli-
plan, — stundom visat sig verksam. — Må hvar
och en vara på sin vakt, och ej låta indraga
sig 1 strider, som börjas för sådane ändamål!
Denna försigughet är det enda sält alt motver-
ka deras olycksbådande syftning.