Ibland de offentliga tidsfördrif, som länge intagit elt utmärkt rum i det Stockholmska sällskapslifvet, lärer knapt något finnas, som man lifligare och med mera skäl erinrar sig, än Hr Torngsgrens assemblcer. Dessa baler, alltid arrangerade med en utsökt smak och omsorg, serdeles i rummens dekorering, ha i fjorton är utgjort en samlingsplats för allt skönt och älskvärdt, som fanns i hufvudstadens bättre kretsar: allt som gjorde anspråk på att tillhöra den goda tonen. Hvilken ung flickas ansigte strålade icke af en lifligare glädje, vid underrättelsen alt hon första gången skulle få komma på Torngrens; hvar föreföll en konversation emelJan unga kavaljerer och damer, utan att man några dussin gånger hörde frågas: Var Ni på Torngrens sist — Vi råkas väl på Torngrens? — Hade Ni roligt på Torngrens? Till och med Herr Torngrens person hade under denna tid den lyckan att alla dagar blifva bortgifven i skänklekar på supgerna. Med ett ord, knapt. något namn har under ett tiotal af år så ofta sväfvat på ungdomens läppar, som den lycklige Torngrens, hvilken också icke hade något annat mål, någon annan ära, än denna belöning Bwlaf det allmännas bifall. Men huru förändras icke tiderna? Sjelf ännu alltid densamme, har Hr Torngren likväl den sistförflutna vintern icke saknat sin lott i erfarenheten af de menskliga tingens och lyckans omvexlingar. Han, som hvarje dag emottog de mest smickrande komplimenter, omkring . hå .kel hvilken man ej sällan trängdes, tigsde och bad om en entrebiljett som om en favör, har i vinter börjat finna sig öfvergifven af modets allsmäktiga Gudinna, detta ideal af all obeständighet — och hans baler ha endast varit ganska clest besökta. Har då den vackra verlden icke mera något minne afalla de glada stunder han iörskalfat den — ingen känsla för det lidande han mäste känna, att öfvergifvas af dem för bvilkas nöje han i femton år uppoffrat sig? Sköna Läsarmnor, kunnen J väl svara på denna fråga utan en inre samvetsförebråeise? Vi ha icke kunnat afhålla oss från dessa dyv