83, tinkte Jag så dogo mina fröjder, 63 flydde Solen från min känslas höjder, Och nattlig dimma låg på bjertats grund: Hå kort, som dessa sjunkna blommors lefnad, Var ock mitt hjertas ljufva rosenväfnvad, Far ock min sällhets sköna sabbaths-stund. Med dessa vinterns bilder i mitt bjerta — Med denna djupa outtalda smärta, — Isg sorgset blickade på blomstrens graf; Då solen genom vintermolnet lyste, Och drifvan med ctt stilla yemod myste, Och smälte upp i milda tärårs baf, Då höjde sig ett blad ur tårens spegel, — Sen bräckt var vintrens frostiga insegel — i bladets skygd, log oskuldsfullt en knopp. Den öppnade sig huldt för himla-ljuset , Och blickade så ljuft mot Fadershusct, Så säll, så anande, som nyväckt hopp. — Ack! tänkte Jag — så skulle ock min smärta Försmälta, om en gång invid Ditt hjerta, I dina blickar jag fick sela mig. Hur skulle ej dilt ögas skifva flamma — — Hvar visspad känslas ros så majfiisk amma, Hvar knopp för ljus och glädje öppna sig? — Och ömt Jag böjde mig till blommans stengel; Jag kysste sakta denna sköna Engel, Och mot mig syntes hon så himmelskt 1c: En tår ulur mitt öga tyst sig sänkte, Jag blomman bröt — — för Dig, mitt bjerta tänkteFör Dig, för Dig, som är min själs Pensee. Mildehjert. I —e ee MM