83, tinkte Jag så dogo mina fröjder,
63 flydde Solen från min känslas höjder,
Och nattlig dimma låg på bjertats grund:
Hå kort, som dessa sjunkna blommors lefnad,
Var ock mitt hjertas ljufva rosenväfnvad,
Far ock min sällhets sköna sabbaths-stund.
Med dessa vinterns bilder i mitt bjerta —
Med denna djupa outtalda smärta, —
Isg sorgset blickade på blomstrens graf;
Då solen genom vintermolnet lyste,
Och drifvan med ctt stilla yemod myste,
Och smälte upp i milda tärårs baf,
Då höjde sig ett blad ur tårens spegel,
— Sen bräckt var vintrens frostiga insegel —
i bladets skygd, log oskuldsfullt en knopp.
Den öppnade sig huldt för himla-ljuset ,
Och blickade så ljuft mot Fadershusct,
Så säll, så anande, som nyväckt hopp. —
Ack! tänkte Jag — så skulle ock min smärta
Försmälta, om en gång invid Ditt hjerta,
I dina blickar jag fick sela mig.
Hur skulle ej dilt ögas skifva flamma —
— Hvar visspad känslas ros så majfiisk amma,
Hvar knopp för ljus och glädje öppna sig? —
Och ömt Jag böjde mig till blommans stengel;
Jag kysste sakta denna sköna Engel,
Och mot mig syntes hon så himmelskt 1c:
En tår ulur mitt öga tyst sig sänkte,
Jag blomman bröt — — för Dig, mitt bjerta tänkte-
För Dig, för Dig, som är min själs Pensee.
Mildehjert.
I —e ee MM