vingaste af våra fiender våga vi bjuda spetsen: vi tvingas genom en skuld af 800 millioner till fred. England kunde delas i tvenne klasser — de nödlidande och de rika, — de förra voro jordägarne, de senare fondhållarne. Jordägaren nedtrycktes af de bördor, som hvilade på hans egendom, emedan han måste betala : guld hvad han kontraherat om i pappersmynt: fondhållaren fick nu go L. för 60 L., och skulle derföre söka afvända ett krig, äfven om det skedde med förödmjukelse för landet, på det hans go L.icke skulle falla till 60. Ministrarne hörde måhända af sina smickrare, att uppgifterne om den rådande nöden voro öfverdrifna; men om man blott tillät den begärda undersökningen, så skulle bevis framläggas, genom hvilka hvarje tvifvelsmål gjordes till intet. Man kunde bevisa, alt i denna stund funnos icke mindre än 100,000 arbetsföra manspersoner, cnsamt i hufvudstaden, som drefvo omkring utan sysselsättning; på många ställen måste de dugligaste arbetare träla från morgon till sent på afton, för att skunna förtjena 8, 7 å 6 sh. i veckan, och ofta icke mer än 4 sh. Kunde man väl vänta alt menniskor, som befunno sig en sådan ställning, skulle vara goda undersåtare? Talaren vore långt ifrån avt vilja påstå, att en sådan nöd gåfve rättighet till motstånd not samhällslagarne; men man kunde icke döla för sig, atten stor del af de upproriska röreiserne blott hade deras grund i brist och slände. Att mildra dessa vore derföre regeringens förnämsta pligt; och då man öfvervägde medlen vt vinna detta ändamål, så måste man framför allt ihågkomma, att det onda hufvudsaklisen uppkommit genom förändringen af myntfoten, och att alltså botemedlet vore att söka på samma väg. Då man 18:19 ställde penninseverket på sin nuvarande fot, påstod man att skillnaden i myntets värde icke skulle öfverstiga 4 procent; den hade dock gått ända till 57, och om detta icke vore tillväckligt att förklara vår handels bedröfliga tillstånd, och förvirringen i alla våra angelägenbeter, så visste jalaren icke hvad som vore i stånd förklara lessa förhållanden. Engelska folket hade besärl reform för att blifva fritt; men af friheselen lofvade det sig äfven välstånd, och om den store statsman, som nu förer styret, icke lät sadanve atgärder följa på den återvundna friheten, som försäkrade välståndet, så vore Iet att befara, alt han ej komiae att anses såsovr Englands räddare, utan som en annan Necker. Säkerligen hade icke reformens majestötiska träd blifvit planteradt med så myckel arbete, utan afsigt att hämta frukt deraf. Palaren lefarade högeligen, att då folket icke sag detsemma bära någon frukt, så skulle de husga red det, såsom onyttigt, och han skulle högeligen beklaga om en sådan dag inträffade, ty han väntade ärofulla frukter af ett sadant träd. Talarenv var för en moderat, förständig reform. Hvad; han önkade vore all wän rösträaltighet, treåriga parlamenter och sitten omröstning, på det folket måtte komma i åtnjutande af verklig frihet, välstånd och iycka; ban ville att de skulle ka kött, bröd och dricka och Om styrelsen ville så beså, att da käanda cl affa ata ös TP or