vingaste af våra fiender våga vi bjuda spetsen:
vi tvingas genom en skuld af 800 millioner
till fred. England kunde delas i tvenne klas-
ser — de nödlidande och de rika, — de förra
voro jordägarne, de senare fondhållarne. Jord-
ägaren nedtrycktes af de bördor, som hvilade
på hans egendom, emedan han måste betala :
guld hvad han kontraherat om i pappersmynt:
fondhållaren fick nu go L. för 60 L., och
skulle derföre söka afvända ett krig, äfven om det
skedde med förödmjukelse för landet, på det
hans go L.icke skulle falla till 60. Ministrarne
hörde måhända af sina smickrare, att uppgifterne
om den rådande nöden voro öfverdrifna; men
om man blott tillät den begärda undersöknin-
gen, så skulle bevis framläggas, genom hvilka
hvarje tvifvelsmål gjordes till intet. Man kun-
de bevisa, alt i denna stund funnos icke min-
dre än 100,000 arbetsföra manspersoner, cn-
samt i hufvudstaden, som drefvo omkring utan
sysselsättning; på många ställen måste de dug-
ligaste arbetare träla från morgon till sent på
afton, för att skunna förtjena 8, 7 å 6 sh. i
veckan, och ofta icke mer än 4 sh. Kunde
man väl vänta alt menniskor, som befunno sig
en sådan ställning, skulle vara goda under-
såtare? Talaren vore långt ifrån avt vilja påstå,
att en sådan nöd gåfve rättighet till motstånd
not samhällslagarne; men man kunde icke döl-
a för sig, atten stor del af de upproriska rö-
reiserne blott hade deras grund i brist och
slände. Att mildra dessa vore derföre regeringens
förnämsta pligt; och då man öfvervägde medlen
vt vinna detta ändamål, så måste man fram-
för allt ihågkomma, att det onda hufvudsakli-
sen uppkommit genom förändringen af mynt-
foten, och att alltså botemedlet vore att söka
på samma väg. Då man 18:19 ställde pennin-
severket på sin nuvarande fot, påstod man att
skillnaden i myntets värde icke skulle öfver-
stiga 4 procent; den hade dock gått ända till
57, och om detta icke vore tillväckligt att för-
klara vår handels bedröfliga tillstånd, och för-
virringen i alla våra angelägenbeter, så visste
jalaren icke hvad som vore i stånd förklara
lessa förhållanden. Engelska folket hade be-
särl reform för att blifva fritt; men af frihe-
selen lofvade det sig äfven välstånd, och om
den store statsman, som nu förer styret, icke
lät sadanve atgärder följa på den återvundna
friheten, som försäkrade välståndet, så vore
Iet att befara, alt han ej komiae att anses så-
sovr Englands räddare, utan som en annan
Necker. Säkerligen hade icke reformens ma-
jestötiska träd blifvit planteradt med så myc-
kel arbete, utan afsigt att hämta frukt deraf.
Palaren lefarade högeligen, att då folket icke
sag detsemma bära någon frukt, så skulle de
husga red det, såsom onyttigt, och han skul-
le högeligen beklaga om en sådan dag inträf-
fade, ty han väntade ärofulla frukter af ett
sadant träd. Talarenv var för en moderat, för-
ständig reform. Hvad; han önkade vore all
wän rösträaltighet, treåriga parlamenter och
sitten omröstning, på det folket måtte komma
i åtnjutande af verklig frihet, välstånd och
iycka; ban ville att de skulle ka kött, bröd
och dricka - och Om styrelsen ville så beså,
att da käanda cl affa ata ös TP or