den. — Då de nu nalkades stranden, hade is
och snösörja der så packat sig att de omöjligen
sluppo i land. — Då var ej annat råd, än all
längre ner, i lä om den af is och snö forme-
rade bron, som tycktes sträcka sig tvärt öfver
fjärden, å nyo söka öfverfarten i det hepp til-
lika, att denna bro kunde till någon del hindra
vägen att svalla öfver relingen. — Men yrvä-
dret och hölden tilltogo, snön packade sig så
tillsamman, att ärorna snart afbrötos, kläderna
styfnade af is och hindrade dem arbeta så
raskt som erfordrades; bvarföre de omsider,
kl. ungefär 5 e. m. helt och bållet fastnade
midt på fjärden. — På det att vågen ej måtte
uppsluka dem, vredo de med mycken möda
båtens akterstäf mot sjön och lade sig sem-
fällt 1 förn, så väl för att höja den för-
re, som isynnerhet för att uppvärma hvar-
andras snart stelnade lemmar, hvilket sednare
försök, genom de isbetäckta kläderna, aldeles
förfelades. — Rysligheten af denna belägenhet
ökades ej litet vid åsynen af de från en ofvan-
före 1 fjärden lossnad ismassa framdrifvande
isstycken, hvilka de fruktade skulle krossa bå-
ten. — Då begynte de alle ropas men deras
nödrop nådde i ome timmars tid intet enda
menskligt öra, icke en gång någons af de it
personer, som dqvarstoedo på stranden, — så
mäktigt var vågens och stormens buller. —
Allt hopp om mewvniskohjelp syntes nu slockna.
I detsamma kastade en stor tillbakasvallande
våg dem utur issörjan ut i öppna vattnet, der
de åter försökte årorna, men blefvo snart så
öfversköljda, att båten var färdig att sjunka.
Klockan omkring 7, just då deras nöd syntes
som störst och allt hopp var fjerran, träffades
oförmodadt deras öra af välbekanta röster och
med obeskriflig glädje sågo de 6 af sine kära
grannar komma med en. stor skötbåt till deras
undsättning. I denna båt stego de nu alle om
bord. Med af hoppet starkta krafter bemödade
sig dessa 15 raske Män alt ro till den efter-
längtade stranden, der deras Makar, barn, för-
äldårar, slögtingar och vänner stodo, och medl
upplyftade hjertan och händer, bådo till him-
len för deras räddning. De hunno ändtligen
till blott too fammar ifrån stranden, då de
återigen drefvos in i en ny isfärja, derifrån de,
oaktadt det mest ansträngda bemödande, omöj-
ligen kunde röra sig ur stället. Båten låg nu
med långsidan mot vågen och intog så mycket
vatten, alt det stod dem öfver: knä, och den
öfver deras hufvuden yrande. skuren tillfrös
genust, så all deras mössor, enligt hvad de
sjelfva berättade, voro utomkring vida som äm- !
barev. Hvad som icke hann isa sig omkring
bufvudet och halsen, rann mellan kläderna och
kroppen ned i skoplaggen. I denna rysliga be-
lägenhet fonos nu mera inger menniskohjelp
från land att vänta, ty, utom de 11 på andra
stranden, voro landets. raskaste karlar med i
båten. För de g förste syntes nu döden för
hand: de 6 sednare trodde sig knappast kunna
uthärda i ome timmar. Brinnande — det är
säkert — voro nu de böner, som af dem alla!
höjdes till Gud om en snar befrielse eller en
snar död. — Och dessa bönerop hördes och
upphemtades,. under förtviflans tårar, af de
o
Iben NÅ Avan dasa o4m 4 Ad a. a