se en oformaga att kunna neka Ull hvad mig
påbördades.
Tron icke att det är min afsigt att, af fruk-
tan eller otidig blygsel, i ringaste mon dölja
mina tänkesätt. Nej, tusen gånger nej; jag
skulle förskjuta dem långt ifrån mig, om jag
hade orsak att rodna för dem. Långt derifrån.
Hr generalprokuratorn har med rätta sagt, att
jag gör mig en ära af att hysa detta tänkesätt.
Det står Eder fritt att icke dela dem; men J
skolen högakta dem, ty de äro rena och oegen-
nyttiga.
Jag säger det högt, jag är republikan; jag
har den öfvertygelsen, att monarkien icke är i
stånd att bereda folkets lycka. Man slutar
deraf att jag med ett särskildt hat förföljer
monarken — en dålig slutsats. Jag har icke
så inskränkta åsigter, ett så småaktigt sinne.
Hvad frågar jag, den radikale, efter om Kun-
gen heter Carl eller Filip, såvida systemet är
detsamma. De liberala göra skillnad mellan
individerne, republikanerne mellan grundsat-
serne. Man beskyller oss att önska Kungens
död — och hvarföre? En Konungs död, — för
oss betyder den icke annat än att en menniska
dör, att man har utgifter för efterträdarens
kröning, en hop nya hofmän att göda — och
dermed allt. Och vi skulle spilla vårt blod
och vår ära, i utbyte mot en Konungs lif! —
— — Hvartill skulle det tjena? hafva vi icke
med vår egen skada erfarit, att Kungar icke
felas för folken, så länge folk icke felas för
Kungarne, och att man blott förlorar sin tid
med att söka omstörta en tron, så länge den
monarkiska principen står qvar. Det är mot
denne princip vi strida.
Men det skall icke annorlunda lyckas oss att
upprycka dess rötter ur vår jord, än derigenom
att vi sörja för folkets upplysning, och ingifva
det känslan af dess rättigheter och dess pligter:
detta är det enda verksamma medlet, detta är
det enda vi antagit, hvad också ondskan må
säga; ty vi veta alt den kula eller dolk, som
dödar menniskan, icke dödar grundsatsen; men
om det äfven vore annorlunda, så skulle hvar-
ken jag eller någon af mina vänner hafva det
grymma modet, att genom mord köpa en seger,
äfven om den vore säker; det vore att betala
den alltför dyrt. Vi äro bland dessa fiender,
som bekämpa sina motståndare ansigte mot an-
sigte, och det är ett grymt, skändligt, uselt
förtal, Hr generalprokurator, alt anklaga oss
för en feghet.
Mina Hrr, jag är ett lifligt, ett lätt hufvud,
men mitt hjerta är godt och adelmodigt, och
lika med mig skolen J ha svårt för att fatta,
huru man på allvar kunnat anklaga mig för
ett brott, om man annars verkligen haft allvar
dermed.
Jag känner mig icke äga nog styrka att ve-
derlägga åklagaremaktens slutledningar. Det
skulle vara alltför pinsamt för mig, att för-
djupa mig i detta ämne. Edra insigter och de
upplysningar min försvarare gifvit Eder, om
annars upplysningar behöfdes, äro mig en till--
räcklig borgen, att J skolen komma vill fall öf--
vertygelse om min oskuld; ty utan tvifvel haf-
va Edra bjertan redan talat; redan hafven J