se en oformaga att kunna neka Ull hvad mig påbördades. Tron icke att det är min afsigt att, af fruktan eller otidig blygsel, i ringaste mon dölja mina tänkesätt. Nej, tusen gånger nej; jag skulle förskjuta dem långt ifrån mig, om jag hade orsak att rodna för dem. Långt derifrån. Hr generalprokuratorn har med rätta sagt, att jag gör mig en ära af att hysa detta tänkesätt. Det står Eder fritt att icke dela dem; men J skolen högakta dem, ty de äro rena och oegennyttiga. Jag säger det högt, jag är republikan; jag har den öfvertygelsen, att monarkien icke är i stånd att bereda folkets lycka. Man slutar deraf att jag med ett särskildt hat förföljer monarken — en dålig slutsats. Jag har icke så inskränkta åsigter, ett så småaktigt sinne. Hvad frågar jag, den radikale, efter om Kungen heter Carl eller Filip, såvida systemet är detsamma. De liberala göra skillnad mellan individerne, republikanerne mellan grundsatserne. Man beskyller oss att önska Kungens död — och hvarföre? En Konungs död, — för oss betyder den icke annat än att en menniska dör, att man har utgifter för efterträdarens kröning, en hop nya hofmän att göda — och dermed allt. Och vi skulle spilla vårt blod och vår ära, i utbyte mot en Konungs lif! — — — Hvartill skulle det tjena? hafva vi icke med vår egen skada erfarit, att Kungar icke felas för folken, så länge folk icke felas för Kungarne, och att man blott förlorar sin tid med att söka omstörta en tron, så länge den monarkiska principen står qvar. Det är mot denne princip vi strida. Men det skall icke annorlunda lyckas oss att upprycka dess rötter ur vår jord, än derigenom att vi sörja för folkets upplysning, och ingifva det känslan af dess rättigheter och dess pligter: detta är det enda verksamma medlet, detta är det enda vi antagit, hvad också ondskan må säga; ty vi veta alt den kula eller dolk, som dödar menniskan, icke dödar grundsatsen; men om det äfven vore annorlunda, så skulle hvarken jag eller någon af mina vänner hafva det grymma modet, att genom mord köpa en seger, äfven om den vore säker; det vore att betala den alltför dyrt. Vi äro bland dessa fiender, som bekämpa sina motståndare ansigte mot ansigte, och det är ett grymt, skändligt, uselt förtal, Hr generalprokurator, alt anklaga oss för en feghet. Mina Hrr, jag är ett lifligt, ett lätt hufvud, men mitt hjerta är godt och adelmodigt, och lika med mig skolen J ha svårt för att fatta, huru man på allvar kunnat anklaga mig för ett brott, om man annars verkligen haft allvar dermed. Jag känner mig icke äga nog styrka att vederlägga åklagaremaktens slutledningar. Det skulle vara alltför pinsamt för mig, att fördjupa mig i detta ämne. Edra insigter och de upplysningar min försvarare gifvit Eder, om annars upplysningar behöfdes, äro mig en till-räcklig borgen, att J skolen komma vill fall öf-vertygelse om min oskuld; ty utan tvifvel hafva Edra bjertan redan talat; redan hafven J