fradgan för munnen! Han talar icke mera för
Sin publik; han ryter.
Sedan ingen Svensk tidning, under de sed-
nare åren, uppvått Argus i grofhet, har det
ändtligen kommit så långt, att han öppet för-
kiavar den, som vågar tänka annorlunda än
han, — för ärelös. Sådan är nu den ton
han vill införa i publiciteten, sedan han för-
ut adopterat skällsords-polemiken från gatan
Vi harmas icke öfver detta uppförande; ty
vi känpa dess olyckliga orsak, som endast
väcker medömkanr. Det svindlande öfvermo-
det uti den nyssnämnde aitikeln sprider ett
hewskt ljus ofver Författarens inre tillstånd.
Det röjer den länge kända utvecklingen af de
förskräckliga anlag, hvilka, — vanligen göm-
da i egoismens öfverdrift, — icke sällan, då
anspråken på verldslig storhet och glans slagit
felt, uplösas i en tärande förbittring, små-
ningom affrätande banden som sammapn-
bålla själens krafter. Redan för flere år
tillbaka fannos de, som uppmanade Redak-
tören af Nya Argus till besinnande häraf; men
varningarna voro fruktlösa, och snart hafva
både vänner och fiender icke annat öfrigt för
honom, — än medlidande.
Vi kunna prevenera Allmänheten på det sna-
ra offentliggörandet från Dagl. Allehandas ofli-
cin, af ett annat opus af samma halt, som Ar-
gi nyssnämnde artikel. Det är en till Kam-
mar-Kollegium ingifven, under hvilken Hr von
Stjerneman tecknat sitt ryktbara namn, och i
öfrigt till innehållet lika litet bevisande, och
lika frenetisk, som den förra. Tomheten af det
enskildta aggets invektiver torde hvar och en
vid läsningen af samma skrift sjelfmant anmärka.
Ra TE TO WANT kt FR NETA LE RR RA TR TERRAN