fradgan för munnen! Han talar icke mera för Sin publik; han ryter. Sedan ingen Svensk tidning, under de sednare åren, uppvått Argus i grofhet, har det ändtligen kommit så långt, att han öppet förkiavar den, som vågar tänka annorlunda än han, — för ärelös. Sådan är nu den ton han vill införa i publiciteten, sedan han förut adopterat skällsords-polemiken från gatan Vi harmas icke öfver detta uppförande; ty vi känpa dess olyckliga orsak, som endast väcker medömkanr. Det svindlande öfvermodet uti den nyssnämnde aitikeln sprider ett hewskt ljus ofver Författarens inre tillstånd. Det röjer den länge kända utvecklingen af de förskräckliga anlag, hvilka, — vanligen gömda i egoismens öfverdrift, — icke sällan, då anspråken på verldslig storhet och glans slagit felt, uplösas i en tärande förbittring, småningom affrätande banden som sammapnbålla själens krafter. Redan för flere år tillbaka fannos de, som uppmanade Redaktören af Nya Argus till besinnande häraf; men varningarna voro fruktlösa, och snart hafva både vänner och fiender icke annat öfrigt för honom, — än medlidande. Vi kunna prevenera Allmänheten på det snara offentliggörandet från Dagl. Allehandas oflicin, af ett annat opus af samma halt, som Argi nyssnämnde artikel. Det är en till Kammar-Kollegium ingifven, under hvilken Hr von Stjerneman tecknat sitt ryktbara namn, och i öfrigt till innehållet lika litet bevisande, och lika frenetisk, som den förra. Tomheten af det enskildta aggets invektiver torde hvar och en vid läsningen af samma skrift sjelfmant anmärka. Ra TE TO WANT kt FR NETA LE RR RA TR TERRAN