EN MIDDAGSMÅLTID HOS KOLOKOTRONI (Ur the Monthly Magazine). Jommaren år 1827 afgick jag från Sicilien, såsom superkargör på ett Genuesiskt skepp, med en laddning salt och krigsförnödenheter för Grekernes räkning. Det Sicilianska saltet anses som det finaste i verlden, och har i Grekland ett så mycket bögre värde, då det inhemska är af ganska dålig beskaffenhet och mer liknar grof, oren salpeter, än salt. Som jag ägde att oinskränkt disponera öfver min Jaddning, och jag icke vilie låta den falla i :någon enskilt mars händer, så undvek jag de mycket besökta hamnarne på Hydra oeh Spezzia, emedan jag alliför väl kände, huru starkt -näringsorganen är utbildad hos dessa öboar; jag lade derföre till vid Castri, det gamla Hermione, som digger på södra kusten af Argolis. Hermione är nu en eländig by med två eller tre dussin usla kojor, endast bebodda af bönder och fårherdar. Min ankomst inträffade just nyss före Syneleusis eller Na:tiona!församlingens sammanträde, och hela landet låg i strid öfver den stora frågan, om Damala eller Castri borde väljas för de deputerades sessioner. Arkipelagens innevånare stodo hårdnackadt vid sin föresats, att ej församla sig på annat ställe än i Damala, och :Grekerne på hbalfön påstodo lika envist, att blott Castri kunde göra anspråk på denna utmärkta ära. Då den bestående regeringen, .med bifall till öboarnes önskan, hade förklarat sig för Damala, gick Kolokotroni, som med äkta Toryism bildar opposition mot hvarje regering, i hvilken han ej har del, eller som ej är i stånd, alt tillfredsställa de omättliga :-fordringarne af hans egennytta, öfver till Moreoterna; och åtföljd af den halft Turkiska halft Grekiska ägaren af Gastunis fruktbara vinpplantager, den gamle Sissini, Peloponnesos -Talleyrand, hade han nu med fyra eller femhundra moreoter lägrat sig vid Castri, i fast beslut att nationalförsamlingen här skulle sam-manträda eller också alldeles icke äga rum. Knapt hade vi kastat ankar mellan de sköna ruinerna af Hermiones gamla hamn, för än vi fingo påhelsning af en båt, ifrån hvilken e Tschaus) kom om bord, som efter de vanliga helsningarne frågade: Huru heter skeppet? — San Lorenzo. — Engelskt?? — Nej, Genuesiskt. — Hvarifrån? — Palevrmo.? — Hvart? — Vet icke det. — Hvad för laddning? — Diverse, isynnerhet salt. — Låt mig se något. Jag befallde hämta upp en korg full, och sedan Tschausen med mycken försigtighet smakat litet deraf, utbrast han i ett rop af öfverraskning och hänrycknivg: Ma to Theon. Ti. paraxeno pragma (Helige Tud, hvilket under!)y Det är icke salt, det är snö! Hvilken -herrlig sak det Firankiska saltet är! Han bad mig nu, att öfverlåta honom korgen för Hans Exellens kök. Hvyad för en Exellens? frå