EN MIDDAGSMÅLTID HOS KOLOKOTRONI
(Ur the Monthly Magazine).
Jommaren år 1827 afgick jag från Sicilien,
såsom superkargör på ett Genuesiskt skepp,
med en laddning salt och krigsförnödenheter
för Grekernes räkning. Det Sicilianska saltet
anses som det finaste i verlden, och har i
Grekland ett så mycket bögre värde, då det
inhemska är af ganska dålig beskaffenhet och
mer liknar grof, oren salpeter, än salt. Som
jag ägde att oinskränkt disponera öfver min
Jaddning, och jag icke vilie låta den falla i
:någon enskilt mars händer, så undvek jag de
mycket besökta hamnarne på Hydra oeh Spez-
zia, emedan jag alliför väl kände, huru starkt
-näringsorganen är utbildad hos dessa öboar;
jag lade derföre till vid Castri, det gamla
Hermione, som digger på södra kusten af
Argolis. Hermione är nu en eländig by med
två eller tre dussin usla kojor, endast bebod-
da af bönder och fårherdar. Min ankomst
inträffade just nyss före Syneleusis eller Na-
:tiona!församlingens sammanträde, och hela lan-
det låg i strid öfver den stora frågan, om
Damala eller Castri borde väljas för de depu-
terades sessioner. Arkipelagens innevånare
stodo hårdnackadt vid sin föresats, att ej för-
samla sig på annat ställe än i Damala, och
:Grekerne på hbalfön påstodo lika envist, att
blott Castri kunde göra anspråk på denna ut-
märkta ära. Då den bestående regeringen,
.med bifall till öboarnes önskan, hade förkla-
rat sig för Damala, gick Kolokotroni, som
med äkta Toryism bildar opposition mot hvar-
je regering, i hvilken han ej har del, eller som
ej är i stånd, alt tillfredsställa de omättliga
:-fordringarne af hans egennytta, öfver till Mo-
reoterna; och åtföljd af den halft Turkiska
halft Grekiska ägaren af Gastunis fruktbara
vinpplantager, den gamle Sissini, Peloponnesos
-Talleyrand, hade han nu med fyra eller fem-
hundra moreoter lägrat sig vid Castri, i fast
beslut att nationalförsamlingen här skulle sam-
-manträda eller också alldeles icke äga rum.
Knapt hade vi kastat ankar mellan de skö-
na ruinerna af Hermiones gamla hamn, för
än vi fingo påhelsning af en båt, ifrån hvil-
ken e Tschaus) kom om bord, som ef-
ter de vanliga helsningarne frågade: Huru
heter skeppet? — San Lorenzo. — En-
gelskt?? — Nej, Genuesiskt. — Hvari-
från? — Palevrmo.? — Hvart? — Vet ic-
ke det. — Hvad för laddning? — Diverse,
isynnerhet salt. — Låt mig se något. Jag
befallde hämta upp en korg full, och sedan
Tschausen med mycken försigtighet smakat
litet deraf, utbrast han i ett rop af öfverrask-
ning och hänrycknivg: Ma to Theon. Ti.
paraxeno pragma (Helige Tud, hvilket un-
der!)y Det är icke salt, det är snö! Hvilken
-herrlig sak det Firankiska saltet är! Han bad
mig nu, att öfverlåta honom korgen för Hans
Exellens kök. Hvyad för en Exellens? frå-