tillgångar behörigen bearbetas, dess skogar ändamäålsenligt användas, dess linkultur och linneväfnader mera uppmuntras genom en lifligare afsättning af dess lärfter äfven på utländsk ort, såsom de Tyska, så finge detta land ett annat utseende med ökad odling och ökad folk möngd, och dess välstånd skulle inverka på hela Rikets. Detta allt skulle ock troligen kunna åstadkommas, om den enskilte industrien i vårt fädernesland vore mera omtänksam och verksam, och, i saknad deraf, om den allmänna omtankan sträckte sig till dessa glömda orter, hvarom alt vore mycket att orda. En Konungs besök i dessa nordliga provinser skulle kunna hafva lyckliga verkningar. Sedan Carl XI, som ville se allt med egna ögon, gjorde sin Eriksgata, lärer ingen Svensk Konung rest högre upp åt Norden än till Gefle. Kejs. Alexander i Ryssland, oaktadt sitt Rikes vidsträckthet och sina många utländska resor, besökte till och med det nära polarcirkeln belägne Tovneå och på obanade stigar Cajaneborg. Vår Konungs framskridna ålder, ehuru ännu icke röjande spår deraf, betager kanske de nordliga provinserne hoppet att hugnas af hans besök. Men H. K. H. Kronprinsen, som omfattar allt nyttigt med kunskapsbegär och vid många tillfällen varit Dess Hr Faders representant oct: tolk, månne ej för honom en sådan resa vore af stort intresse, såsom den sannolikt vore af en välgörande påföljd för de aflägsne orterne? Det var en tid då folket ansåg för en lycka, att bo utom den stråkväg der Regenten och dess svit färdades fram. Det var troligen våldgästningens tid. En trakt af Vestergötland, som länge saknade farväg, kallades ock derföre af gammalt guldkroken. Att ofta besväras af kungsskjuts vore ock obestridligt för landet ett ekonomiskt onus. Men icke oftare Kungliga besök äga rum i de Svenska provinserna, och om missbruk af betjeningen förekommes, blir det alltid en glädje för landsortens innevånare, att se och helsa den Kongl. Familjens medlemmar.