Mt- VISSTE TIA CU ulvegel att avi inua ibn HERIIER
och otjenstbar officer att taga afsked; men;
bvem vill väl belasta sitt samvete med det
förebråelsen att hafva bringat en duglig kävk
och kan hända en hel familj, till tiggatstafö
ven. — Säkert ingen. Då återstår likväljin-.
gen anhan utväg, än att låta de gamla tjeha
qvar. Regementschefen, inför Kongl, Maj:t)
ansvarig för Regementets tjenstbarhet, skall
slutligen se sig nödsakad att tillgripa samma
medel man förut i lika brydsam belägenhet
begagnat, nemligen att tillåta de yngre köpa
bort de gamla, till tjenstgöring mindre dugli-
ga; dessa i sin tar kunna ännu mindre taga
afsked utan att återfå sina utlagda penningar,
och så få vi ackorderne snart åter i full gång.
Men icke allenast Regementscheferne blifva
tvungne att se genom fingrarne med de å nyo
uppkomne tjensteköpen; sjelfva Regenten,
han må äga aldrig så fast föresats att hindra
deras uppkomst, skall, om icke förr, åtmin-
stone då han måste förbereda sig på ett krig,
tillåta deras införande.
Att ackorderne efter 1813 och 14 årens
kampanjer började uppstegras, att de afgåen-
de läto betala sig bra, och det vid successio-
nernes uppgörande tillgick på ett högst o-
lämpligt sätt, är en sanning; att en och annan
obemedlad officer, i brist på utvägar attskaf-
fa den erforderliga ackordsumman, nödgades
cedera för en yngre, som var i stånd att till-
fredsställa den afgåendes oftast orimliga pre-
tentioner, är likaledes en bedröflig sanning.
Men nästan liktidigt inom hela armden insåg
man nödvändigheten, att sätta en gräns för
det öfver hand tagande ockret. 18:i8 och de
första åren derefter ingingos ackordsförenin-
gar vid de flesta Regementer och korpser; en
viss summa fixerades för hvarje lön, och offi-
cerarne förbundo sig skriftligen, att dersam-
ma skulle utbetalas, antingen innehafvaren af
en lön tog afsked eller dog i tiensten, samt
att de sålunda bestämda ackorderne i intet
fall skulle få öfverskridas. Sedan den tiden
har ordning vid successionernas uppgörande
återkommit, och man har icke heller försport,
att ackorderne sedermera blifvit ökade vid
något enda Regemente; mera lätthet för offi-
cerare att få lån, blef äfven en af de välgö-
rande följderna, och den rättvisa klagan man
förut hörde, att mången fattig men skicklig
Militär måste vid befordringar se sig förbi-
gången, har lyckligtvis också upphört. Flere
exempel kuvna nu framtes, att officerare, som
icke haft det ringaste att börja med, under
sin tjenstetid kunnat betala sitt ackord, hvar-
igenom de vid sin afgårg ägt ett litet kapi-
tal, som, förökadt med tvenne års inkomster
af bostället, varit tillräckligt att skaffa ho-
nom och familj tak öfver hufvudet. Detta
börjar man medgifva, och de som nitälska för
ackordernes försvinnande hafva uppkommit
med projekt om sparbankars inrättande för
armdåeens befäl. En viss procent af lönen skul-
le årligen insättas i sparbanken, och det der-
igenom hopsamlade kapital icke få lyftas förr
än vid afgång. Detta projekt anses så myc-
ket förträffligare, som det är lätt att utföra.