delg af deras egendom genom nedsättandet af sedlarnas värde, utan förhållandet mellan dessas och det klingande myntets belopp. fått fortfara orubbadt, så har det händt, hvad som enligt allt sundt förnuft måste hända, att Ban ken äfven utan svårighet kunnat hålla sin Iueka öppen för allmänheten: men så snart Statsmakten röfvat bankosedelns innehafvare, så har också silfret försvunnit ur rörelsen och Bankoluckan måst igenslås. Är det då väl möjligt att hvad som förnuftet bjuder. och erfarenheten af det förflutna hittils .bekräftat, icke äfven hädanefter måste ega tillämplighet? Ett annat inkast göres ännu ifrån den serskilda erfarenheten af 1776 års realisation, att jordbrukaren och den lånbehöfvande äfven under de derpåföljande :åren befunno sig i stor penningeförlägenhet. Detta är en sanning. Men orsaken dertill låg icke irealisationen, utan i helt andra förhållanden. Den i andra afseenden så fördelaktiga frakthandeln under Amerikanska kriget, som ökade våra skeppsrederier till ett dubbelt lästetal, drog i hörjan de flesta kapitaler ifrån jordbruket. En följd häraf blef att spanmålsproduktionen betydligt minskades och införseln af denna vara utifrån tilltog. Detta förhållande, som likväl efter några år jemnade sig, hade sannolikt icke inträffat, om den enskilda kreditrörelsen då varit lika känd och utvidgad till sina verkningar som den nu är eller åtminstone snart kan blifva, så framt den får röra sig på ett naturligt sätt och staten icke antingen genom otjenliga hinder eller en konstlad uppmuntran, deråt gifver en falsk rigtning. Det gifves ingen: förnuftig förklaringsgruvd hvarföre näringsidkaren skuile lida devaf, att kapitalisten får säkerhet för sin egendom, hvilket nödvändigt måste öka, icke minska förtroendet man och man emellan, samt i följd deraf äfven wuuderlätta tillgången till förlags erhållande för industrien. Vi skola i en slutlig artikel bjuda till att undersöka den tredje frågan, huruvida Banken nu är i det tillstånd att utvexling utan våda kan medgifvas. mn