Beständigt återkom han till samma ämne, al
drig flyttade han sig ett steg ur stället, utan
gick rundt omkring samma punkt, lik ett visst
djur kring hoen (skratt); och allt detta en-
dast för att väcka smädelser och hat emot
hans (fr Methuens) samhällsklass (skratt och
bör!). Han anhöll att få säga, det han och
hans bekante voro lika uppriktigt den fattiges
vänner, som den värde ledamoten sjelf gaf sig
ut för. Om den värde ledamotens afsigt ock-
så ej vore alt stifta oenighet emellan den ri-
ke och fattige, skulle dock, om han fortfore
på samma sätt, slutet bli, att hela England
fölle i konvulsioner (hör, hör!).
Hr OConnell uppsteg till Cobbetts försvar.
De mot honom anförda beskyllningarne sak-
nade så mycket mer grund, som hans anmärk-
vingar alltid hvilat på bevis, hvilka ännu in-
gen mäktat vederlägga. Han hade ur parla-
mentsakter visat, att den fattige var oändligt
högre beskattad än den rike, och sjelfve den
ädle Lorden, Skattkammarkansleren, bade ej
kunnat undgå att medgifva systemets orättvi-
sa. —— I afseende på ämnet för diskussionen,
var Hr ÖQConnells tanka, att Huset borde
uppträda till beskyddande af den fattiges barn
emot vinniogslystnadens förtryck.
Lord Althorp (Skattkammarkansleren) tog sig
anledning, af hvad den förre talaren i förbi-
gående yttrat om honom, att förklara, det
hans medgifvande endast gällt några få en-
skilta taxor, men icke hela beskattningssyste-
met. Han visade vidare, att de föreslagna jemk-
ningarne voro till en del overkställbara, men
Huset kunde vara öfvertygadt om; att rege-
ringen skulle göra allt för att borttaga den
disproportion, hvilken i åtskilliga taxor ägde
rum.
Sedan åtskilliga talare yttrat sitt bifall till
petitionen, slutades debatten, som nästan hel
och hållen var en digression från den egent-
liga frågan,
po a rg en TA rr rk a a rr RT Tr a VR en