Nej! ropade Amalia med fasa och sprang
upp från gräsbänken. Nej, Fritz! det är för
mycket. Att se din Tutu! Jag tror jag då
skulle dö af förskräckelse. — Fritz! fortfor
hon, då hon märkte min förundran öfver hen-
nes svar; din berättelse förefaller mig så be-
synnerlig , att jog icke vet hvad jag skall sä
ga derom. Lemna mig tid att besinna mig;
jag måste samla mina tankar... Jag ber dig,
lemna mig nu. I morgon shola vi fortsätta
vårt samtal. Jag tror jag icke mår väl, —.
jag behöfver hvila. j
Jag kunde icke framföra ett ord; kysste
hennes hand och åtrrvände med långsamma
steg till min boning. MNetta, min vän, var
den sista kyssen, det sista samtalet med Ama-
lia. Några timmar derefter lemnade man
mig ett bref från henne, Dess innehåll —
jag måste tillstå det — var ett ovedersägligt
bevis på hennes kärlek till mig, likväl for-
drade hon bestämdt, att jag för alltid skulle
afsäga mig min Tutu. Hon beskref den o-
fantliga afsky, ja det hat, hvilket man allt-
ifrån hennes spädaste barndom ingifvit henne
mot aporna.
Aldrig? — skref hon till mig — aldrig.
Fritz, skall jag vara i stånd att med lik-
giltighet åse detta förhållande För hvar
gång du aflägsnar dig ifrån: mig, skall jag
tro att du skyndar till din Tutu, hvilken,
oaktadt din romaneska tillgifvenhet, likväl
icke är annat än en gemen apal en af oss
måste du afsäga dig! Välj mellan oss båda...
Om du något älskar mig, Fritz, så skall det-
ta val säkert icke förefalla dig svårt. Eller
skulle du vilja byta bort mig mot en apa?
Min vän! Ni vet för kuru mycket jag ha-
de att tåcka dena stackars Tutu; — säg sjelf,
kunde jag väl besluta att öfvergifva henne
för alltid? .... Men jag älskade Amalia med
passion; föreställ Er då min belägenhet! Jag
skyndade till Amalias boning, der jag fann
hennes mor ensam. Jag vet allt, sade hon;
säg blott hvad beslut Ni fattatP? — Jag
har kommit hit, svarade jag, för att bedja
Amalia hafva förbarmande med den stackars
Tutu!l,.. — Min Herre!? svarade hon;
om min dotter vore nog svag att vilja de-
la er kärlek med en apa, så skulle jag likväl
ingalunda tillåta det. Hvad måste jag icke
frukta för framtiden, om Ni redan nu icke
kan öfvergifva ett så otäckt djur för er brud!
Nej, min Herre! Ni skallicke förr e Amalia,
än Ni gifvit ert hedersord på att er vänskap
med apan helt och hållet upphört. Med
dessa ord lemnade hon mig, och jag återvän-
de förtviflad till min boning.
Den öfriga tiden af dagen tillbragte jag i
plågsam oro. Att-blifva otacksam mot min
fostrarinna, föreföll mig omöjligt; och huru
hade jag väl också kunnat skilja mig ifrån
henne? Jag var fast öfvertygad, alt om jag
inställde mina besök hos henne, så skulle hon
våga sig fram ur skogen; — och då ve
hennes undergång nästan säker. andra
sidan, huru kunde jag öfvergifva min brud,
hvilken jag så innerligt älskade och så många
gånger svurit att evigt älska!
LV sR we .