Nej! ropade Amalia med fasa och sprang upp från gräsbänken. Nej, Fritz! det är för mycket. Att se din Tutu! Jag tror jag då skulle dö af förskräckelse. — Fritz! fortfor hon, då hon märkte min förundran öfver hennes svar; din berättelse förefaller mig så besynnerlig , att jog icke vet hvad jag skall sä ga derom. Lemna mig tid att besinna mig; jag måste samla mina tankar... Jag ber dig, lemna mig nu. I morgon shola vi fortsätta vårt samtal. Jag tror jag icke mår väl, —. jag behöfver hvila. j Jag kunde icke framföra ett ord; kysste hennes hand och åtrrvände med långsamma steg till min boning. MNetta, min vän, var den sista kyssen, det sista samtalet med Amalia. Några timmar derefter lemnade man mig ett bref från henne, Dess innehåll — jag måste tillstå det — var ett ovedersägligt bevis på hennes kärlek till mig, likväl fordrade hon bestämdt, att jag för alltid skulle afsäga mig min Tutu. Hon beskref den ofantliga afsky, ja det hat, hvilket man alltifrån hennes spädaste barndom ingifvit henne mot aporna. Aldrig? — skref hon till mig — aldrig. Fritz, skall jag vara i stånd att med likgiltighet åse detta förhållande För hvar gång du aflägsnar dig ifrån: mig, skall jag tro att du skyndar till din Tutu, hvilken, oaktadt din romaneska tillgifvenhet, likväl icke är annat än en gemen apal en af oss måste du afsäga dig! Välj mellan oss båda... Om du något älskar mig, Fritz, så skall detta val säkert icke förefalla dig svårt. Eller skulle du vilja byta bort mig mot en apa? Min vän! Ni vet för kuru mycket jag hade att tåcka dena stackars Tutu; — säg sjelf, kunde jag väl besluta att öfvergifva henne för alltid? .... Men jag älskade Amalia med passion; föreställ Er då min belägenhet! Jag skyndade till Amalias boning, der jag fann hennes mor ensam. Jag vet allt, sade hon; säg blott hvad beslut Ni fattatP? — Jag har kommit hit, svarade jag, för att bedja Amalia hafva förbarmande med den stackars Tutu!l,.. — Min Herre!? svarade hon; om min dotter vore nog svag att vilja dela er kärlek med en apa, så skulle jag likväl ingalunda tillåta det. Hvad måste jag icke frukta för framtiden, om Ni redan nu icke kan öfvergifva ett så otäckt djur för er brud! Nej, min Herre! Ni skallicke förr e Amalia, än Ni gifvit ert hedersord på att er vänskap med apan helt och hållet upphört. Med dessa ord lemnade hon mig, och jag återvände förtviflad till min boning. Den öfriga tiden af dagen tillbragte jag i plågsam oro. Att-blifva otacksam mot min fostrarinna, föreföll mig omöjligt; och huru hade jag väl också kunnat skilja mig ifrån henne? Jag var fast öfvertygad, alt om jag inställde mina besök hos henne, så skulle hon våga sig fram ur skogen; — och då ve hennes undergång nästan säker. andra sidan, huru kunde jag öfvergifva min brud, hvilken jag så innerligt älskade och så många gånger svurit att evigt älska! LV sR we .