2 Vv - om Jr AQ - NN
tala med henne ensam. Hon tycktes önska
detsamma, och gick efter en stund i trädgår-
den, dit jag följde henne. Vi inträdde i en
aflägsen allg, och Amalia vände sig till mig
med de orden: Fritz! vi ha icke så länge
känt hvarandra, men jag älskar dig innerligt,
— det vet du! Snart skall den dag komma,
då det pand, som förenar våra hjertan, skall
ännu fastare tillknytas. Ännu är det tid att
besinna sig — men då skall det vara för
sent.;
Hvad säger du Amalia? afbröt jag henne
förundrad. Hvad har händt dig?
Hör mig lugn, svarade hon. Vi ha öm-
sesidigt lofvat att för alltid tillhöra hvaran-
dra; men jag skulle förr vilja afsäga mig dig
än vara orsaken till din olycka . . . Låt mig
tala till slut, Fritz! Jag vet att du älskar en
annan . . .
Jag förlorade nu tålamodet att höra henne
längre. Amalia! utropade jag, dyra Ama-
lia! Jag förstår dig icke. Hvilken har ingif-
vit dig en så svår misstanka mot mig? Huru?
skulle jag älska en annan? . ...7
Denna förställning, sade Amalia med tå-
rar, gör mig ännu mera sorg än din trolös-
het, Tro inte att du kan bedraga mig läng-
re; jag skall bevisa dig, att jag känner allt.
Jag visste alt du hvarje morgon gick ensam
till skogen och, jag var nyfiken att veta hvad
som förde dig dit. I morse, före dagens in-
brott, var jag i grannskapet af din boning,
Efter solens uppgång såg jag, huru du gick
till skogen, och af fruktan att någon skulle
gifva akt på dig, uppmärksamt såg dig om-
kring åt alla sidor. Jag följde efter dig och
dolde mig bakom ett träd. Ack, Fritz! Jag
kunde tydligt märka, att du otåligt väntade
någon; ditt ansigte förrådde . . . Jag darrade
i alla lemmar af ångest och plågsam oviss-
het. Slutligen såg du någon på afstånd, och
din misslynthet förvandlade sig i glädje. ?Der
är hon! utropade du högt, skyndade med
snabba steg inåt skogen och försvann urv sig-
te. Ordet hon upptäckte för mig din hem-
lighet; Fritz! du bar bedragit mig!
Dyra, älskade Amalia! sade jag och sjövk
ned för hennes fötter. Nu är det ögonblick
inne, då jag måste öppna mi:t hjerta för dig;
men beskyll mig icke för trolöshet! Du skall
erfara allt ... . Den, wed hvilken jag i dag
hade en sammankomst , är icke något fruntim-
mer.
Hvad säger du, Fritz! Är det möjligt?
Ja visst, älskade Amalia! Hör mig med
tålamod; redan långt för detta har jag velat
meddela dig min hemlighet.
— Vi satte oss på en gräsbänk och jag berät-
tade Amalia mina öden från den tid då apor-
na hade bortröfvat mig och fört mig med sig
till skogen, Jag bemödade mig att med de lif-
ligaste färger teckna roin Tutus goda egenska-
per, för att hos henne väcka deltagande och
medlidande för det stackars djuret. Jag kun-
de icke afhålla mig från, tårar, då jag omta-
lade, hvad hon måst lida för sin tillgifvenhet
för mig; slutligen berättade jag buru vi åter-
fanno bvarandra efter en lång skiljsmässa,
KE Fa fit om MM ooo oo a ooo 4
!