len åt en annan. Snart var ornen sonderskjuten i flera stycken. Endast sjelfva kropken var öfrig på toppen af stången, .. Den som lyckades nedtaga den, skulle ur Amalias händer mottaga en krans, och, såsom den ljufvaste lönen, af hennes sköna läppar en kyss: Jag såg Amalia för första gången; hvilken kunde dock göra större anspråk på denna krans — på denna kyss — än jag? Jag hade fast beslutit att täfla om detta pris; — men mina fötter tycktes liksom fjettrade med kedjor., Otålighet och den högsta ovilja öfver mig sjelf kämpade inom mig, och detta oakladt var jag icke i stånd att besegra mitt skygga väsende. Emedlertid framträder ur hopen en vacker yngling; hån aftager sin rock, kastar glödande blickar på Amalia — och omfattar djerft masten med båda armarne. Äfven jag blickade på Amalia — och darrade af svartsjuka. Jag betraktade ånyo mesten; den unga mannen hade redan uppnått en temlig höjd... Det svindlade för mig; rodnad och blekhet omvexlade ömsom i mitt ansigte, Redan är han nära tföppen, han utsträcker: armen och vidrörer örnen. Det blef mörkt för mina ögon, jag kunde icke längre se upp.... jag såg icke något, I hast höres bland åskådarne ett högt rop, Jag upplyfter ögonen. . . . Min medtäflare kunde icke hålla sig qvar i höjden, och for med pilens hastighet utföre masten. Örnen satt ännu qvar. nyo betraktade jag Amafia, och leende hvilade äfven hennes blick på mig. Detta leende gaf mig nytt lif; — jag fruktade att en annan skulle förekomma mig. Ett ögonblick, — och jag står vid den väldiga masten; ännu en blick på Amalia — och jag begynner klättringen uppföre det glatta trädet. Efter några sekunder uppnår jag toppen, ned: tager örnen och beträdder med detta byte ånso lyckligt marken. Här mötte mig de närvarandes bifallsrop och handklappningar; dock knapt träffade dessa mitt öra, att icke nämna mitt hjerta; som blott en känsla helt och hållet uppfyllde, — försmaken af Amalias kyss! — Jag störtade till hennes fötter, hon 1i mina armar. Vi glömde båda kransen, Från denna märkvärdiga afton började för mig ett helt nytt lif. Tidigt följande morgon var jag redah i Amalias hus. Man mottog mig vänligt, såsom en gammal vän, såsom en nära anförvandt. Knapt hade tvenne veckor förflutit, då Amalia blef min fästmö; vårt bröllopp skulle gå för sig tvänne månader derefter. Dagar af försvunnen sällhet!. Med blixtens hastighet hafven Iförflutit och i er flygt för alltid förstört min själs lugn! Ohvarföre hafven I icke äfven tillintetgjort hågkomsterna af min förlorade lycka? Hvarföre hafven I icke tillika förstört minnet af denna sälla tid? Och, min vän, jag var då verklipen lyckligs Jag tillbragte hela dagen hos min Amalia, och egbade endast få minuter efter solens uppgång åt det väsende, som näst Amalia jvar mig dyrbarast på jorden. Ni förstår lätt, att jag menar Tutu. Jag gick alla morguar till skogen, och Tutu kom: alltid emot mig. Hon tycktes älska mig ännu mera, edan jag blef bekant med Amäålia och d-r