på hvars topp glänser en förgylld örn af trä
med utbredda vingar.
Drifne af en otålig längtån efter utmärkel-
se, täfla de muntra ynglingarne att visa å-
skådarve sin skicklighet att skjuta till måls
på örnen, Snart flyger det ena stycket efter
det andra från fogeln: hufvudet, vinggthe,
fötterna och stjerten falla ned, och endåst den
väl fastgjorda kroppen stadnar qvar på-stara-
men. Derefter företagas lekar af helti-annat,
slag. Man måste klättra uppföre den Ytjocka
och glatta stammen och från! dess topp Väs
hämta qvarlefvorna af örnen. Detta fordr
en ovanlig styrka och vighet, och lyckas säl-
lan för någon, Segraren erhåller ur den vack-
raste flickans händer, under åskådarnes höga
glädjerop, en blomsterkrans, och tillika med
denna — en kyss.
Den 20 Februari inföll. På morgonen föll
det mig ingengång in att deltaga i den all-
männa festen. Jag irrade efter min vana om-
kring i skogen och sökte bannlysa ur mitt
hjerta det bekymmer, som tärde mig. Af en
händelse kom jog i grannskapet af folkfesten.
På afstånd hördes ett högljudt sorl och glada
sånger från det muntra folket, och hos mig
uppstod en önskan att blanda mig i den gla-
da mängden. Länge kämpade denna önskan med
min skygghet; men slutligen beslöt jag gå fram,
och stadnade på några stegs afstånd från det lu-
stiga sällskapet. Min ankomst tycktes sätta alla i
förundran. Man hviskade hyarandra i örat,
och jag ville redan vända tillbaka till skogen,
då ett äldre fruntimmer kom emot mig. Är
det Ni, Fritz? frågade hon och fattade min
hand, och jag igenkände i henne en gammal
vän till min mor, som ofta varit i vårt hus
och kände mig som barn, Hågkomsten af
min mor, som så hjertligt älskade oss alla, och
känslan af min öfvergifna belägenhet och mitt
ensamma lif försatte mig i en djup rörelse.
Tårarne kommo mig i ögonen; jag kysste hen-
nes hand och kunde icke motstå bjudningen
att taga plats i den muntra kretsen af hen-
nes familj Alla mottogo mig med ohycklad
vänlighet; flickorna bådo vänligt den nya gä-
sten vara välkommen.
Bland dessa var fruns yngsta dotter, den
retande Amalia. . . Ack, bäste vän, hvarföre
hade det grymma ödet denna dag mot min
vilja återfört mig bland menniskor, från
hvilka alltid en dyster åning hållit mig aflägs-
nad! Hvarföre måste mina blickar, vid första
åsynen af Amalia, oemoståndligt fästas vid
henne? Hvarföre skulle hennes röst, och en-
dast Aennes röst, i samma ögonblick ljudet
deraf nådde mitt öra, genast antända mitt
hjerta och uppfylla det med en outsäglig
känsla af ljuft svårmod? i
Jag nedsatteimig bredvid henne Min vän!
Ni äger ett känslofullt hjerta; Ni har säkert
redan älskat! — Bespara mig beskrifningen af
det skygga och förlägna väsende, det ljufva
hopp och den höga förtjusning, som ömsom upp-
fyllde min själ. Jagitalade föga med Amalia, men
vi förstodo snart hvarandra,
De vanliga lekarne 10g0 sin början. Alla
församlade sig i en hbalfcirkel omkring den
tin RPRACTA MAR ObAmnR FÖR LÄ bf CO. oo pa