RESAN I POSTVAGNEN.
S (Slut från Suppl, 13.)
å förflöto några år. Mina systrar blefvo
bortgifta, miva bröder trädde i tjenst. Jag
var aderton år då min far dog, Min mor:
följde honom snart efter, och jag blef ensam
qvar, ensam med min sorg, Jag undvek
allt umgänge med grannarna; i hela trakten
kände man mig endast under namnet: den be-
skedliga Fritz, Min tid var delad mellan nå-
gra böcker och odlingen af min trädgård. Ofta
gick jag ut att spatsera, men alltid ensam.
Dervid hänvgde alltid bössan öfver axeln, dock
-.endast derföre att alla öns invånare äro så be-
väpnade. För öfrigt fann jag mig aldrig för-
anlåten, alt på dessa ensamma spatsergångar
göra bruk af min bössa. Ofta trängde jag
djupt in i skogen; men äfven der irrade jag
omkriog i fullkomlig säkerhet. Jag tycktes
liksom stå i ett hemligt förbund med de för
de öfrige invånarne så förskräckliga aporna,
som afhöll dem från hvarje anfall mot mig.
En gång satte jag mig, efter att ha ströf-
vat långt omkring, under ett högt kokosträd,
för att hvila mig. Snart derpå hörde jag ett
buller i toppen af trädet. Jag såg upp och
märkte ena stor apa, som långsamt kom ned
till mig. Denna anblick, som skulle ha in-
gifvit en annan fruktan och fasa, oroade mig
på intet sätt. Jag betraktade apan uppmärk-
sammare — och häftigt slog mitt hierta. Jag
märkte nemligen, att hon bade blott en arm,
och alla mina tvifvelsmål försvurno: det var
Tutu! Det stackars djuret igenkände mig, hon
störtade fram till mig, tjöt, hoppade och sök-
te på allt sätt gifva sin glädje tillkänna. Jag
besvarade hennes glädjebetygelser och kunde
icke afhålla mig från tårar, då hennes ofär-
dighet smärtsamt påminte mig derom, att en-
dast hennes tillgifvenhet för mig var orsaken
till hennes olycka.
Här teg Öfversten några ögonblick och be-
traktade mig sorgsen. Då han märkte att
hans berättelse gjort mig rörd, tryckte han
min hand och fortfor: jag är öfvertygad alt
Ni icke bedömer mig orätt, om jag tllstår att
jag ansåg detta möte såsom en stor lycka för
mig. Beröfvad mina föräldrar, skild från alla
slägtlingar, utan vänner och bekanta, kunde
jag icke vara likgiltig för detta goda djur, som
för min skull lidit så mycket, och det oaktadt
ännu älskade mig med sin fordna tillgifvenhet.
Alla dagar gick jag till skogen för att be-
söka den olyckliga Tutu; jag såg i henne det
enda väsende, som älskade mig, och min till-
gifvenhet för henne tilltog dagligen. Men nu
kommer jag till en period af mitt lif, som
gör mig den bittraste smärta, så ofta jag
tänker på densamma. Tillåt mig först hemta
mig, innan jag berättar den.
Ett uttryck af tärande sorg låg i Öfverstens
manliga drag; jag var sjelf utomordentligt rörd.
Min reskamrats berättelse försatte min fanta-
gi liksom i en ny verld, i hvilken allt visade
sig i en egen och ovanlig gestalt, Den öm-
sesidiga tillgifvenheten hos Öfversten och Tu-
tu föreföll mig dock ingalunda besynnerlig.