RESAN I POSTVAGNEN. S (Slut från Suppl, 13.) å förflöto några år. Mina systrar blefvo bortgifta, miva bröder trädde i tjenst. Jag var aderton år då min far dog, Min mor: följde honom snart efter, och jag blef ensam qvar, ensam med min sorg, Jag undvek allt umgänge med grannarna; i hela trakten kände man mig endast under namnet: den beskedliga Fritz, Min tid var delad mellan några böcker och odlingen af min trädgård. Ofta gick jag ut att spatsera, men alltid ensam. Dervid hänvgde alltid bössan öfver axeln, dock -.endast derföre att alla öns invånare äro så beväpnade. För öfrigt fann jag mig aldrig föranlåten, alt på dessa ensamma spatsergångar göra bruk af min bössa. Ofta trängde jag djupt in i skogen; men äfven der irrade jag omkriog i fullkomlig säkerhet. Jag tycktes liksom stå i ett hemligt förbund med de för de öfrige invånarne så förskräckliga aporna, som afhöll dem från hvarje anfall mot mig. En gång satte jag mig, efter att ha ströfvat långt omkring, under ett högt kokosträd, för att hvila mig. Snart derpå hörde jag ett buller i toppen af trädet. Jag såg upp och märkte ena stor apa, som långsamt kom ned till mig. Denna anblick, som skulle ha ingifvit en annan fruktan och fasa, oroade mig på intet sätt. Jag betraktade apan uppmärksammare — och häftigt slog mitt hierta. Jag märkte nemligen, att hon bade blott en arm, och alla mina tvifvelsmål försvurno: det var Tutu! Det stackars djuret igenkände mig, hon störtade fram till mig, tjöt, hoppade och sökte på allt sätt gifva sin glädje tillkänna. Jag besvarade hennes glädjebetygelser och kunde icke afhålla mig från tårar, då hennes ofärdighet smärtsamt påminte mig derom, att endast hennes tillgifvenhet för mig var orsaken till hennes olycka. Här teg Öfversten några ögonblick och betraktade mig sorgsen. Då han märkte att hans berättelse gjort mig rörd, tryckte han min hand och fortfor: jag är öfvertygad alt Ni icke bedömer mig orätt, om jag tllstår att jag ansåg detta möte såsom en stor lycka för mig. Beröfvad mina föräldrar, skild från alla slägtlingar, utan vänner och bekanta, kunde jag icke vara likgiltig för detta goda djur, som för min skull lidit så mycket, och det oaktadt ännu älskade mig med sin fordna tillgifvenhet. Alla dagar gick jag till skogen för att besöka den olyckliga Tutu; jag såg i henne det enda väsende, som älskade mig, och min tillgifvenhet för henne tilltog dagligen. Men nu kommer jag till en period af mitt lif, som gör mig den bittraste smärta, så ofta jag tänker på densamma. Tillåt mig först hemta mig, innan jag berättar den. Ett uttryck af tärande sorg låg i Öfverstens manliga drag; jag var sjelf utomordentligt rörd. Min reskamrats berättelse försatte min fantagi liksom i en ny verld, i hvilken allt visade sig i en egen och ovanlig gestalt, Den ömsesidiga tillgifvenheten hos Öfversten och Tutu föreföll mig dock ingalunda besynnerlig.