ec Hdl oo Sager Lourrier EranCaIls — det va
vaste månskensstycke samt det genomskinligaste
vattenfall vi någonsin sett. (Huruvida det
ivita trekantiga stenhuset finnes bland dekora-
tionerna, nämnes icke). Klippan? är betäckt
af snö. Under densamma ser man Stockholm
i fonden.
Det är hit som Amelie kommer, för att bo-
tanisera i sin enslighet. Olyckligtvis infinner
Gustaf sig genast derpå, och hindrar henne
derifrån. Efter horom kommer Ankarström,
för att varna Kungen för de sammansvurne,
somr äro honom i hamn och häl; och man ser
dem äfven verkligen följa honom i spåren
Kungen har nu ingen annan råd, då han må-
ste fly undan, än attanförtro Amelie, som ka-
stat en slöja, öfver ansigtet, åt hennes egen
mans ädelmod, med befallning att följa henne
ull Tullen, men under strängt förbud att söka
utforska hvem hon är, hvarpå han beger sig
undan.
Här vänder sig handlingen. När de sam-
mansyvurne komma, råkar Amelie blifva upp-
upptäckt; och Ankarström, som icke kan ana
den ädla anledningen till hennes ensliga möte
med en Kung, midnattstid på galgbacken, för-
vandlas då ifrån den trognaste vän till de
ursinnigaste fiende, samt erbjuder sig sjelf au
mörda honom.
Fjerde akten passerar hemma hos Ankarström,
emellan honom och hans fru, som iår uthärda
de förfärligaste förebråelser. Han hotar till och
med att döda henne, och befaller henne, så-
som en annan Othello, alt bereda sig på sin
sista stund, då två af de sammansvurne in-
komma. Desse emottaga nu Ankarströms ed,
hvarefier alla tre draga lott cm, hvem som
skall mörda Kungen. Den olyckliga Amelic
måste ultlaga lotten ur urnan, och drager
sin egen mäns namn. Vid detta ställe har
Seribe i en historisk not underrättat, ätt såväl
Gustaf I:s kammartjenare, som en af de åtta
sammansvurne, för närvarande vistas 1 Paris.
Ändtligen kommer man till femte akten, sem
är sjelfva maskeradbalen. Författaren har förut
icke glömt Liljehorns biljett, af hvilken Kungen
varnades. Kostymeringen af maskerna är rik och
lysande. Den förskräckliga illgerningen full-
bordas här framför åskådarens ögon med om-
ständigheter, som en nyss inträffad händelse gör
verkligen burleska ).. Man känner igen Kungen,
pistolen som klickar, ja! ända till Mille Boury,
som nästan svimmar, i Amelies person. Del
går så långt, alt vi skulle vara frestade att
anklaga Sceribe för plagiat. - Emedlertid är
Amelie verkligen mindre adroite än M:lle Boury.
Gustaf faller i armarna på sin omgifning, bort-
föres och pjesen är slut...
Teaterrecensenterne omtala musiken i den-
na opera, såsom ett af Aubers svagaste arbe-
ten, men spå den ändock burdrade represtn-
tationer, i anseende till styckets utomoridenti-
ligt rika och sköna sceniska uppsättning, tro-
heten i kostymerna och balletterna i sista ak-
ten, der de båda JVoblet och Mille Fitz James
väcka beundran för sin dans; äfvensom genom.
de förträffliga dekorationerna. Maskeraden, med
sina drägter, heskrifves såsom ett non plus ul-
tra I förblärvdande effekt.