förlust. Han ansåg den bestående lagen i deteta ämne fullkomligt motsvara förnuftets och billighetens fordringar. Enligt hans öfvertygelse skulle hvarje lag, som blandade sig i husbondens och tjenarens inbördes förhållanden , ovilkorligt leda till en villervalla som aldrig toge ända. Om en lag förbjöde att använda tjenstefolk till arbete på Söndagen, skulle icke då en kokerska kunna säga till sin matmoder, att hon icke ville laga till middag för den dagen. Man ville endast förekomma Söndagsarbete af tjenstfolk bos handlande, näringsidkare och handtverkare 3; men vore icke en sådan lagbestämmelse orimlig, såvida den icke äfven sträckte sin kraft och verkan till alla enskilta familjer? (hör, hör!) Än gentlemännens kuskar och betjenter? Vore icke de äfven en klass arbetsfolk , som hade ett rätt strängt arbete, vid promenaderne i Hydepark till exempel (hör). Oaktadt deras granna, ståtliga kläder, vore ingen tvifvel att de ju tio gånger hellre skulle stanna qvar hemma hos pigorna (mycket skratt). Ville huset sysselsätta sig med lagskipning emellan fruarne och deras pigor, så skulle snart ett lagstiftnings-system uppkom.ma, som alldrig haft sin make i något land. Hr Hodson slutade diskussionen med den förklaring, att den värde ledamoten, som talat nyss före honom, hade öfverilat sig i sitt omdöme om petitionens afsigt. Han vore förvissad att dess framgång skulle af hela landet emottagas med bifall (hör, hör, hör!) Det vore nödigt att Huset toge kännedom om vidden af faran, innan detogillade petitionen, och ett lagstadgande, som försäkrade tjenaren om nödig vederqvickelse efter dess arbete, kunde i intet afseende medföra några betänkliga följder. (Forts. e. a. g.) ot RENEE RAR RTL RR le ant