förlust. Han ansåg den bestående lagen i det-
eta ämne fullkomligt motsvara förnuftets och
billighetens fordringar. Enligt hans öfverty-
gelse skulle hvarje lag, som blandade sig i hus-
bondens och tjenarens inbördes förhållanden ,
ovilkorligt leda till en villervalla som aldrig
toge ända. Om en lag förbjöde att använda
tjenstefolk till arbete på Söndagen, skulle icke
då en kokerska kunna säga till sin matmoder,
att hon icke ville laga till middag för den da-
gen. Man ville endast förekomma Söndags-
arbete af tjenstfolk bos handlande, näringsid-
kare och handtverkare 3; men vore icke en så-
dan lagbestämmelse orimlig, såvida den icke
äfven sträckte sin kraft och verkan till alla en-
skilta familjer? (hör, hör!) Än gentlemännens
kuskar och betjenter? Vore icke de äfven en
klass arbetsfolk , som hade ett rätt strängt ar-
bete, vid promenaderne i Hydepark till exem-
pel (hör). Oaktadt deras granna, ståtliga klä-
der, vore ingen tvifvel att de ju tio gånger
hellre skulle stanna qvar hemma hos pigorna
(mycket skratt). Ville huset sysselsätta sig med
lagskipning emellan fruarne och deras pigor,
så skulle snart ett lagstiftnings-system uppkom-
.ma, som alldrig haft sin make i något land.
Hr Hodson slutade diskussionen med den
förklaring, att den värde ledamoten, som ta-
lat nyss före honom, hade öfverilat sig i sitt
omdöme om petitionens afsigt. Han vore för-
vissad att dess framgång skulle af hela landet
emottagas med bifall (hör, hör, hör!) Det
vore nödigt att Huset toge kännedom om
vidden af faran, innan detogillade petitionen, och
ett lagstadgande, som försäkrade tjenaren om
nödig vederqvickelse efter dess arbete, kunde
i intet afseende medföra några betänkliga följ-
der. (Forts. e. a. g.)
ot RENEE RAR RTL RR le ant