Jag vet icke, om Ni förstår de känslor: som då utvecklade sig i min unga själ. Föfekommer det Er besynnerligt, om jag tillstår att jag med lika tillgifvenhet besvarade min föstrarinnas ömhet? att jag vedergällde smekaingar med smekningar? Glöm icke attjag kort fört ryllt fyra år och att, vid denna späda ålder, den sig då utvecklande själen icke äger den urskiljningsförmåga, som vid mognare ålder så bestämdt utmärker oss framför alla andra varelser. Betrakta en gång med uppmärksamhet elt barn, som man låter di ur horn, och Ni skall se, alt detta småningom blir föremål för barnets ömhet. På samma sätt låter sig ock förklara min tillgifvenhet för ett djur, som likväl är begåfvadt med en viss grad af förstånd. Jag tillbragte öfver fyra år i detta tillstånd. Snart lärde jag med lätthet klättra upp i de högsta palmer, med stenar nedslå frukt från träden, hoppa öfver grafvar, o. s. v. På våra ströftåg i den kringliggande trakten blef jag sällan efter min fostermor, som icke litet gladde sig öfver mina framsteg. Hon hindrade mig icke att gå ensam ur hålan, gladde sig när jag kom hem och belönade mig med ömma smekningar, när jag medförde mitt byte, som bestod i kokosnötter, bananas och andra frukter. Det var besynnerligt, att ingen af de apor jag mötte någonsin gjorde mig skada. Det vilda slägtet tycktes, af aktning för min fostrarinna liksom ha adopterat mig. Jag glömde helt och hållet att tala; min fostermor kallade jag, af hvad orsak kan jag icke säga — Tutu, och hon kände rätt väl detta pamn. Detta var det enda ljud, närmande sig menskligt språk, som jag lät höra. För öfrigt gjorde jag i allt efter Tutu; jag skrek och tjöt som hon. Under hela tiden af mitt vistande hos henne, återkom ingen gång fädernehuset i mitt minne; jag var lycklig, Min Tutu var oföränderlig i sin tillgifvenhet för mig. Jag förstod icke hennes språk; men hennes ömma smekningar, dessa rörande yttringar af en verklig moderlig kärlek talade tydligt till gossens hjerta. Jag kan icke påmmna mig, att i hennes uppförande ha märkt nyckfullhet, dåligt lynne eller något annat af de fel, som så ofta träffas 1 en förderfvad mensklig karakter. Ack! detta djurs goda och milda natur fördubblar den förfärliga skuld, som ända till slutet af mitt olyckliga lif skall tungt hvila på mitt samvetel.... En dag gick jag, såsom vanligt, ut tidigt på morgonen, för att insamla det nödiga förrådet af lifsmedel. Allt hvad som denna märk värdiga dag hände mig, har ända till den minsta omständighet gjort ett outsägligt intryck på mig. . Sedan jag gålt temligen långt bort ifrån vår kula, upptäckte mitt genom lång öfning skärpta öga ett fogelbo i toppen af en hög palm. Att se det och klältra upp i palmen,:;var ett ögonblicks verk. Men huru stor var ieke min förvåning vid den utsigt, som deriftån öppnade sig! Hafvet framställde sig för mitt öga i hela sin storbet, Detta ovanliga skådespel tog vid första anblicken hela min uppmärksamhet i anspråk. Jag tänkte icke mera