Jag vet icke, om Ni förstår de känslor: som
då utvecklade sig i min unga själ. Föfekom-
mer det Er besynnerligt, om jag tillstår att
jag med lika tillgifvenhet besvarade min fö-
strarinnas ömhet? att jag vedergällde smekain-
gar med smekningar? Glöm icke attjag kort fört
ryllt fyra år och att, vid denna späda ålder, den sig
då utvecklande själen icke äger den urskilj-
ningsförmåga, som vid mognare ålder så be-
stämdt utmärker oss framför alla andra va-
relser. Betrakta en gång med uppmärksam-
het elt barn, som man låter di ur horn, och Ni
skall se, alt detta småningom blir föremål för
barnets ömhet. På samma sätt låter sig ock
förklara min tillgifvenhet för ett djur, som
likväl är begåfvadt med en viss grad af för-
stånd.
Jag tillbragte öfver fyra år i detta tillstånd.
Snart lärde jag med lätthet klättra upp i de
högsta palmer, med stenar nedslå frukt från
träden, hoppa öfver grafvar, o. s. v. På vå-
ra ströftåg i den kringliggande trakten blef
jag sällan efter min fostermor, som icke litet
gladde sig öfver mina framsteg. Hon hindra-
de mig icke att gå ensam ur hålan, gladde
sig när jag kom hem och belönade mig med
ömma smekningar, när jag medförde mitt byte,
som bestod i kokosnötter, bananas och andra
frukter. Det var besynnerligt, att ingen af de
apor jag mötte någonsin gjorde mig skada.
Det vilda slägtet tycktes, af aktning för min
fostrarinna liksom ha adopterat mig. Jag
glömde helt och hållet att tala; min foster-
mor kallade jag, af hvad orsak kan jag icke
säga — Tutu, och hon kände rätt väl detta
pamn. Detta var det enda ljud, närmande
sig menskligt språk, som jag lät höra. För
öfrigt gjorde jag i allt efter Tutu; jag skrek
och tjöt som hon. Under hela tiden af mitt
vistande hos henne, återkom ingen gång fäder-
nehuset i mitt minne; jag var lycklig, Min
Tutu var oföränderlig i sin tillgifvenhet för
mig. Jag förstod icke hennes språk; men hen-
nes ömma smekningar, dessa rörande yttrin-
gar af en verklig moderlig kärlek talade tyd-
ligt till gossens hjerta. Jag kan icke påmm-
na mig, att i hennes uppförande ha märkt
nyckfullhet, dåligt lynne eller något annat af de
fel, som så ofta träffas 1 en förderfvad mensklig
karakter. Ack! detta djurs goda och milda
natur fördubblar den förfärliga skuld, som
ända till slutet af mitt olyckliga lif skall tungt
hvila på mitt samvetel....
En dag gick jag, såsom vanligt, ut tidigt på
morgonen, för att insamla det nödiga förrådet
af lifsmedel. Allt hvad som denna märk vär-
diga dag hände mig, har ända till den min-
sta omständighet gjort ett outsägligt intryck
på mig. .
Sedan jag gålt temligen långt bort ifrån vår
kula, upptäckte mitt genom lång öfning skärp-
ta öga ett fogelbo i toppen af en hög palm.
Att se det och klältra upp i palmen,:;var ett
ögonblicks verk. Men huru stor var ieke
min förvåning vid den utsigt, som deriftån
öppnade sig! Hafvet framställde sig för mitt
öga i hela sin storbet, Detta ovanliga skåde-
spel tog vid första anblicken hela min upp-
märksamhet i anspråk. Jag tänkte icke mera