hi, nedstiga derpå med pilens hastighet, springa upp på hans axlar, utrifva med sina skarpa naglar hans ögon och sönderslita honom med tänderna. Sådant, min värde vän, är apslagtet i mitt fädernesland. Alla infödingar på ön,jemte en stor del af de mindre upplysta Europeerna, äro fast öfvertygade, att dessa apor utgöra ett eget slag af vilda menniskor, som ingalunda sakna förstånd; och i denna tanka befästas de isynnerhet deraf, att dessa djur, som visa ett så obändigt raseri mot fullvuxna manspersoner, yttra en serdeles tillgifvenhet för qvinnor och barn, emedan de högst sällan döda dem, utan vanligen söka med våld bortföra dem till det inre af de ofantliga skogarna. Många naturforskare hade i början förklarat denna. sednare omständighet för en fabel; men nu betviflar ingen sanningen deraf, och jag sjelf är tyvärr ett ovedersägligt bevis derpå. Här tystnade van der K tt, Sorgligå minnen tycktes smärtsamt uppröra hans själ; slutligen fortfor ban: Jag sade Er, att jag endast var några yckor gammal, då min far flyttade till sitt landtgods. Under de fyra första årer af min lefnad hade ännu ingenting gjort så djupt intryck på mitt barnsliga sinne, att jag kan påminna mig någon händelse eller omständighet från denna tid, och endast derför kan jag kalla denna tid den lyckligaste; ty alla mina hogkomster såra. utan undantag djupt och obotligt mitt hjerta, Jag hade redan ingått i mitt femte år. En. morgon lekte jag i grannskapet af mina föräldrars boning under min sköterskas uppsigt; då visade sig i hast en mängd apor och omringade oss. På den af ångest och förskräckelse halfdöda sköterskans jemmerskri skyndade vårt folk till stället, dock tyvärr för sent! det rofgiriga bandet släpade oss långt in i skogen, och snart: hörde jag icke mera vårt folks rop. Min sköterskas öde förblef mig obekant. Jag kan icke erinra mig hvarken tiden för vår skiljsmessa eller omständigheterna dervid. Denna första period af min lefnad framställer sig för min själ såsom omhöljd af moln, och lik en dröm från fordom kan jag endast påminna mig så mycket deraf, att mina röfvare flydde med otrolig hastighet. Apan, som bär mig i sina armar, hade sannolikt på allt sätt skonat mig; ty då straxt derefter bela hopen gjorde halt på en af skog omgifven gräsplan, satte hon mig oskadd nedi det mjuka gräset. — Jag kan ännu erinra mig, att dessa djur upphäfde ett högt gällt skri, och att, vid en stor apas ankomst, en allmän tystnad inträdde. Denna upplyfte mig och bar mig derifrån. Hvad som tilldrog sig de första dagarne efter mitt bortförande, minnes jag icke, Bilderna af mina hågkomster blifva först då klara och lefvande, när jag redan helt och hållet bade vänjt mig vid det nya lefnadssättet. Mitt minne framställer för mig en rymlig och beqväm håla, der jag bodde med apan. Den mjuka mossan tjenade oss till ett beqvämt läger, och min fostrarinna (ty denna apa var en hona) smekte mig och skötte mis med ut