hi, nedstiga derpå med pilens hastighet, sprin-
ga upp på hans axlar, utrifva med sina skar-
pa naglar hans ögon och sönderslita honom
med tänderna.
Sådant, min värde vän, är apslagtet i mitt
fädernesland. Alla infödingar på ön,jemte en
stor del af de mindre upplysta Europeerna,
äro fast öfvertygade, att dessa apor utgöra
ett eget slag af vilda menniskor, som inga-
lunda sakna förstånd; och i denna tanka be-
fästas de isynnerhet deraf, att dessa djur, som
visa ett så obändigt raseri mot fullvuxna
manspersoner, yttra en serdeles tillgifvenhet
för qvinnor och barn, emedan de högst säl-
lan döda dem, utan vanligen söka med våld
bortföra dem till det inre af de ofantliga
skogarna. Många naturforskare hade i bör-
jan förklarat denna. sednare omständighet för
en fabel; men nu betviflar ingen sanningen
deraf, och jag sjelf är tyvärr ett ovedersägligt
bevis derpå.
Här tystnade van der K tt, Sorgligå
minnen tycktes smärtsamt uppröra hans själ;
slutligen fortfor ban: Jag sade Er, att jag
endast var några yckor gammal, då min far
flyttade till sitt landtgods. Under de fyra
första årer af min lefnad hade ännu ingen-
ting gjort så djupt intryck på mitt barnsliga
sinne, att jag kan påminna mig någon händel-
se eller omständighet från denna tid, och en-
dast derför kan jag kalla denna tid den
lyckligaste; ty alla mina hogkomster såra.
utan undantag djupt och obotligt mitt hjerta,
Jag hade redan ingått i mitt femte år. En.
morgon lekte jag i grannskapet af mina för-
äldrars boning under min sköterskas uppsigt;
då visade sig i hast en mängd apor och om-
ringade oss. På den af ångest och förskräc-
kelse halfdöda sköterskans jemmerskri skyn-
dade vårt folk till stället, dock tyvärr för
sent! det rofgiriga bandet släpade oss långt
in i skogen, och snart: hörde jag icke mera
vårt folks rop. Min sköterskas öde förblef mig
obekant. Jag kan icke erinra mig hvarken
tiden för vår skiljsmessa eller omständighe-
terna dervid. Denna första period af min lefnad
framställer sig för min själ såsom omhöljd af
moln, och lik en dröm från fordom kan jag
endast påminna mig så mycket deraf, att mi-
na röfvare flydde med otrolig hastighet. A-
pan, som bär mig i sina armar, hade sanno-
likt på allt sätt skonat mig; ty då straxt derefter
bela hopen gjorde halt på en af skog omgifven
gräsplan, satte hon mig oskadd nedi det mjuka
gräset. — Jag kan ännu erinra mig, att dessa
djur upphäfde ett högt gällt skri, och att, vid
en stor apas ankomst, en allmän tystnad in-
trädde. Denna upplyfte mig och bar mig
derifrån.
Hvad som tilldrog sig de första dagarne
efter mitt bortförande, minnes jag icke, Bil-
derna af mina hågkomster blifva först då kla-
ra och lefvande, när jag redan helt och hål-
let bade vänjt mig vid det nya lefnadssättet.
Mitt minne framställer för mig en rymlig och
beqväm håla, der jag bodde med apan. Den
mjuka mossan tjenade oss till ett beqvämt
läger, och min fostrarinna (ty denna apa var
en hona) smekte mig och skötte mis med ut-