NIAN I PUDIL VAS NI, M (Forts. från Suppl. 11.) ina läsare kunna lätt föreställa sig med hvilken otålighet jag afvaktade det ögonblick, -som skulle föra mig närmare en mans hjerta, hvilken , oaktadt vår korta bekantskap. hos mig väckt det lifligaste deltagande, Så snart vår vagn ånyo rullade på den jemna landsvägen, började min reskamrat sin berättelse, Ni ser framför Er,? sade han, en man, som ostridigt kan räkna sig till de solyckligaste bland menniskor. Men Ni skall förundra Er, då iag säger, att min olycka härrör från en apa Från en apa? utropade jag förvånad, Ni skämtar väl: Ja, från en apa, upprepade Öfversten med en djup suck, från en apa, hvars öde är nära förknippadt med mitt... Ack huru många år ha icke förflutit, under hvilka icke ett skämtande ord gått öfver mina läppar! Hör mig, och gåtan skall lösas för Er! Jag är född på ön Borneo. Min far, som tillbragt den förnämsta delen af sin lefnad i NordAmerikanska Förenta Staternas tjenst, begärde slutligen afsked och beslöt tillbringa sina återstående dagar på ön Borneo, der han några år förut gift sig. Jag var hans yngsta barn och blott några veckor gammal, då min far tog afsked och satte sig ner på en liten landtegendom. Vårt hus hade från ena sidan utsigt åt hafvet, och gränsade på den andra till en tjock skog, som sträckte sig ända in åt obekanta trakter af. det inre af ön, dit ännu ingen Europå framträngt. Detta företag synes endast vara följande århundraden förhehållet. Ända hittills har det icke lyckats någon att besegra alla de hinder, hvilka öfverallt möta den djerfve resande, som vågar intränga i denna ös otillgängliga skogar. Boltenlösa afgrunder och brusande strömmar uppehålla vid hvarje steg vandrarens fot. Vilda djur: hota honom från alla sidor — och i den ogenomträngliga skogens mörker kan hvarje steg uppskrämma giftiga ormar, som dölja sig i det höga frodiga gräset. Kortligen, alla de mångfaldiga försök regeringen gjort för att öfvervinna de hinder, med hvilka. naturen omgzgifvit det inre af denna ö, hafva hittills icke haft annan följd, än ett stort antal menniskors undergång. Men de farligaste och ursinnigaste fiender de Europeer haft att motstå, hvilka företagit detta förtviflade vågstycke, äro ett slags stora apor, som i stor mängd bebo Borneos mörka skogar. Tvärtemot alla öfriga djurs vana, hvilka dock mer eller mindre frukta menniskan, angripa dessa djur benne, äfven utan att visa synnerlig fruktan för skjutgevär. Begåfvade med en otrolig instinkt, utföra de sina anfall, liksom en väl öfverlagd plan. Beväpnade med väldiga påkar och klubbor, bilda de starkaste hufvudanfallslinien, medan en otalig mängd af de öfrige från alla håll angripa fienden) med ett regn af stenar, och detta med den säkerhet, att ingen sten förfelar silt mål. Ofta gömma sig aporna under de tätaste orerarne af de sättehöoa träden och 22