pulationen för obillliga processer, voie ej o-
likt den författning, som under hangersnöden
i Drottning Dias tid togs, att nemligen den
ena hälften af folket borde dö, för det att den
andra hälften skulle kunona lefva. För att
lugna de omnämnde passionerna, vore, enligt vår
tanka, kalmerande pulver eller annan medi-
cin till blodets afkylande, oskyldigare medel,
än alt låta de stackars rättsökande i åratal
gå i svältkur, för att vinna den rättvisa de
en gång önska och hoppas åtnjuta. Den Tur-
kiska rättvisan bos en Kadi stulle då va-
ra att förediaga , åtminstone i det afseendet,
att den rättsökande åtminstone genast finge
utt öde afgjordt, utan att, genom eviga upp-
skof, bolikastving till onödiga instantier och
återförvisningar, i en mängd af år stekas vid
sakta eld. I Wiger Spas menlösa tid, då lik-
väl formeina lära varit genare, hade Insän-
darens satser kunnat tolereras , men år 1833
svnas de något föråldrade. Dock åa vårt i
många afseenden stationära fädernesland låter
det m nåre besynnerligt. Den i Jarnalen 1e-
censerade vackra skriften om Styrelsens orga-
obation I Sverige visar, a t d ti administra-
hf väg ej står bättre till, än i den judici-
ella.
Ins. må beandra hvarje rad i Just, Stats-
Minvisterns berättelse. Det bör honom cj för-
menas. Men att påstå, det inga anmärknivgar,
inga reflexioner borde anföras, innan pröfning
af Lagkomitgens betänkande vid nästa Riksdag
ägt rum, det går för långt och röjer en in-
konstitutionell, ensidig och skråaktig anda,
rakt stridande mot den bberala id, som för-
an!edt till sakkunviges uppfordran att öfver
lagförslagen inkomma med utlåtanden. Säker-
ligen skall Nationen ej heller erkänna I s. för
lagligt Owbud, då han tvärtemot allmänna
tänkesättets häfdvunna yttringar, å Nationens
vågnar yttrar dess hopp att fortfarande slutas
i obarmhertiga och förrostade juridiska fjett-
rar.