pulationen för obillliga processer, voie ej olikt den författning, som under hangersnöden i Drottning Dias tid togs, att nemligen den ena hälften af folket borde dö, för det att den andra hälften skulle kunona lefva. För att lugna de omnämnde passionerna, vore, enligt vår tanka, kalmerande pulver eller annan medicin till blodets afkylande, oskyldigare medel, än alt låta de stackars rättsökande i åratal gå i svältkur, för att vinna den rättvisa de en gång önska och hoppas åtnjuta. Den Turkiska rättvisan bos en Kadi stulle då vara att förediaga , åtminstone i det afseendet, att den rättsökande åtminstone genast finge utt öde afgjordt, utan att, genom eviga uppskof, bolikastving till onödiga instantier och återförvisningar, i en mängd af år stekas vid sakta eld. I Wiger Spas menlösa tid, då likväl formeina lära varit genare, hade Insändarens satser kunnat tolereras , men år 1833 svnas de något föråldrade. Dock åa vårt i många afseenden stationära fädernesland låter det m nåre besynnerligt. Den i Jarnalen 1ecenserade vackra skriften om Styrelsens orgaobation I Sverige visar, a t d ti administrahf väg ej står bättre till, än i den judiciella. Ins. må beandra hvarje rad i Just, StatsMinvisterns berättelse. Det bör honom cj förmenas. Men att påstå, det inga anmärknivgar, inga reflexioner borde anföras, innan pröfning af Lagkomitgens betänkande vid nästa Riksdag ägt rum, det går för långt och röjer en inkonstitutionell, ensidig och skråaktig anda, rakt stridande mot den bberala id, som föran!edt till sakkunviges uppfordran att öfver lagförslagen inkomma med utlåtanden. Säkerligen skall Nationen ej heller erkänna I s. för lagligt Owbud, då han tvärtemot allmänna tänkesättets häfdvunna yttringar, å Nationens vågnar yttrar dess hopp att fortfarande slutas i obarmhertiga och förrostade juridiska fjettrar.