1529; gjort mig förfallen till det ansvar af landsflykt, som 3 4f. i Kongl. förbndet den 10 December 1812 bestämmer för sökt gemenskap med f. d. Konungi Gustaf Adolf och dess barn. Genom det andra är förklaradt, att då åtskilliga omständigheter syntes icke lemna rum för något tvifvelsmål , att jag skrifvit ett, inför Kongl. HofRätten företedt, öppnadt, Bref af Berlin den 3 Juli 1932, hvaruti man, genom en utsträckt tydning af ordalydelsen, trott sig finna en tillstyrkan att penningar borde uppoffr as, för all få Prins Gustaf på Sveriges thron, — samt jag genom så beskalfade omständigheter, vore i det närmaste förvunnen till brottsliga stämplingar emot SuccesSsions-Ordningen, pröfvades skäligt , att jag, genom ensligt fängelse på Waxholms fästning, skulle förmås till de förmenta stämplingarnas bekännande. Då jag i underdånighet öfverklagar den förra delen af Utslaget, behöfver jag icke uppehålla mig vid någon Undersökning om verkligheten af den händelse; som dervid varit ämne för pröfning. Jag har odrig förnekat det i frågakomna samtalct, som jag tvärtom, genast efter ålerkomsten till Fäderneslandet, öppet berättade för dem, hvilka, om det ansetts brottsligt, varit närmast behöriga, att låta detsamma beifras.. Det är endast sjelfva Lagtillämpningen som, i denna del: af målet, är föremål för min underdånisa klagan, uti underdånig förmodan, att ett blott tillfälligt och ögonblickligt samtal, på Utländsk ort, med någon af den förra Kongl. Familjens medlemmar, ej kan räknas till den vådliga art af kommunikation, som Kongl. förbudet den 10 December 18:12 belägger med straff, såsom konstrneradt högförräderi. Jag har, i min till Kongl. Hof-Rätten ingifna slutförklari ing, framställt de skäl hvarpå jag grundat denna öfvertygelse; och, med åberopande a af desamma, anKåller jag i djupaste underdånighet om befrielse från det ansvar, hvartill Kongl. Hof-Rätten, i denna del af saken, ansett mig vara förfallen. Den andra väsendtliga delen af det öfverklagade Utslaget, innefattande en tillämpning af ett, under envåldstiden, genom Kongl. Brefvet den 22dra Mars 1803, upplifvadt, stadgande om oförvunna personers insättande på bekänwelse; är egentligen af preliminär natur såsom hlott åsyftande ett af åklagare sökt uppskof med sakens slutliga afgörande, i ändamål, att derunder bereda cen fullständigare bevisning, medelst aftvingande af en bekännelse; men då, enligt grunderne i 6 6. 16 Cap. RättegångsBalken, jag torde äga rätt, att älven i denna, ehuru icke hufvudsakligen afgjorda, del af målet få söka nådig ändring, går jag att jemväl hos Eders Konel. Maj:t i djupaste underdånighet begära upphäfvande af det, rörande åklagaremaktens nyssnämade yrkande, fattade beslut. Det åberopade Eong!. Brefvet stadgar, att den påyrkade tvångs-åtg värden — hvarigenom en anklagad nästan försättes utom Lagen och, såsom uu är förhållandet, blott får valet emellan döden och ett obegränsadt beroende af de maktägandes godtycke — endast får användas, då den tilltalade är, såsom orden lyda, i det närmaste föraminneR ? För tillämpningen af