1529; gjort mig förfallen till det ansvar af
landsflykt, som 3 4f. i Kongl. förbndet den 10
December 1812 bestämmer för sökt gemen-
skap med f. d. Konungi Gustaf Adolf och dess
barn. Genom det andra är förklaradt, att då
åtskilliga omständigheter syntes icke lemna
rum för något tvifvelsmål , att jag skrifvit
ett, inför Kongl. Hof- Rätten företedt, öppnadt,
Bref af Berlin den 3 Juli 1932, hvaruti man,
genom en utsträckt tydning af ordalydelsen,
trott sig finna en tillstyrkan att penningar bor-
de uppoffr as, för all få Prins Gustaf på Sveri-
ges thron, — samt jag genom så beskalfade
omständigheter, vore i det närmaste förvun-
nen till brottsliga stämplingar emot Succes-
Ssions-Ordningen, pröfvades skäligt , att jag, ge-
nom ensligt fängelse på Waxholms fästning,
skulle förmås till de förmenta stämplingarnas
bekännande.
Då jag i underdånighet öfverklagar den förra
delen af Utslaget, behöfver jag icke uppehålla
mig vid någon Undersökning om verkligheten af
den händelse; som dervid varit ämne för pröf-
ning. Jag har odrig förnekat det i frågakom-
na samtalct, som jag tvärtom, genast efter åler-
komsten till Fäderneslandet, öppet berättade
för dem, hvilka, om det ansetts brottsligt,
varit närmast behöriga, att låta detsamma be-
ifras.. Det är endast sjelfva Lagtillämpningen
som, i denna del: af målet, är föremål för
min underdånisa klagan, uti underdånig för-
modan, att ett blott tillfälligt och ögon-
blickligt samtal, på Utländsk ort, med
någon af den förra Kongl. Familjens med-
lemmar, ej kan räknas till den vådliga art
af kommunikation, som Kongl. förbudet den 10
December 18:12 belägger med straff, såsom kon-
strneradt högförräderi. Jag har, i min till
Kongl. Hof-Rätten ingifna slutförklari ing, fram-
ställt de skäl hvarpå jag grundat denna öfver-
tygelse; och, med åberopande a af desamma, an-
Kåller jag i djupaste underdånighet om befriel-
se från det ansvar, hvartill Kongl. Hof-Rätten,
i denna del af saken, ansett mig vara förfallen.
Den andra väsendtliga delen af det öfverkla-
gade Utslaget, innefattande en tillämpning af
ett, under envåldstiden, genom Kongl. Brefvet
den 22dra Mars 1803, upplifvadt, stadgande
om oförvunna personers insättande på bekän-
welse; är egentligen af preliminär natur såsom
hlott åsyftande ett af åklagare sökt uppskof
med sakens slutliga afgörande, i ändamål, att
derunder bereda cen fullständigare bevisning,
medelst aftvingande af en bekännelse; men då,
enligt grunderne i 6 6. 16 Cap. Rättegångs-
Balken, jag torde äga rätt, att älven i denna,
ehuru icke hufvudsakligen afgjorda, del af må-
let få söka nådig ändring, går jag att jemväl
hos Eders Konel. Maj:t i djupaste underdånig-
het begära upphäfvande af det, rörande åkla-
garemaktens nyssnämade yrkande, fattade be-
slut.
Det åberopade Eong!. Brefvet stadgar, att
den påyrkade tvångs-åtg värden — hvarigenom
en anklagad nästan försättes utom Lagen och,
såsom uu är förhållandet, blott får valet emel-
lan döden och ett obegränsadt beroende af de
maktägandes godtycke — endast får användas,
då den tilltalade är, såsom orden lyda, i det
närmaste föraminneR ? För tillämpningen af