T. TNER vy oranadsbjudande -0cn Imajesta-
lisk i själen, högt öfver den Kung, som
står vid hans sida, intager oss Don Sil-
va genom sitt ädelmod, då han vägrar
utlemna Hernani. Man behöfver dock i det
följande denna hågkomst af hvad han var, in-
nan svartsjuka och försmådd kärlek förvand-
lade honom till ett vilddjur. Öfverraskande och
rik på effekt förekommer upplösningen af för-
hållanderne mellan Hernani och Kejsaren. Höjde
en krona äfven i verkligheten, såsom här, sjä-
len öfver passionerna i menniskohvimlet nedan-
före, hvem skulle ej afundas den sälle, som
band diademet kring sin panna? — Och
likväl, hvad besynnerligt ligger väl egentligen
deri, att menniskan lyfter sig opp i bredd med
det höga af sitt öde? Det är en skön sens
moral, som Skalden uti denna handling ned-
lagt åt de stora. — Försoningen som följer,
och Hernanis förening med Donna Sol, rycker
oss för ett ögonblick in i ett solsken af lycka;
vi bländas ännu af dess glans, då Silva skyndar
bort ur den glada och lyveckliggjorda kretsen,
för att väcka dem ur sin dröm med det ljud,
som skall frambringa död och förstörelse. Med
pinsam fruktan ser man i början af 5:te ak-
ten Hernani och Donna Sol i höjden af deras
sällhet; denna scen påminner om Romeo och
Julias samtal i sommarnatten. Den ena lam-
pan efter den andra slocknar, och svart som
en afgrundsande träder Don Silva opp, att
giuta gift i de tvenne blomsterkalkar, som böja
sig mot hvarandra på en och samma stängel.
Man har nästan svårt att fatta möjligheten af
en karakter, sådan som Silvas; så mycken ädel-
het, omskapad till en sådan djefvulsk grymhet,
visar ett den försmådda kärlekens välde under
Söderns himmel, som det knappt iigger i en
Nordisk föreställning att tänka sig. Men in-
trycket är stort och gripande; skalden förstår
att skaka det innersta af själen; och hvem är
väl djerf nog att, sedan han segrat, vilja före-
skrifva honom sättet, hvarpå han hade bordt
vinna sin seger?
Pjesen är med mycken omsorg uppsatt, och
flere af vår scens utmärkta artister understödja
den med sina talanger. Hr Torsslow, genom
sin fasta och koncentrerade hållning, blandad
med en djup känsla af sin ställning, återger
förträffligt den karakter, som skalden nedlagt
hos Hernani, och öfvergången till den Spanska
ädlingens höga och stolta skick, då han till-
kännagifver sig såsom Don Juan, imtager ovil-
korligt åskådarn af beurdran för hans talang.
Fru Torsslow utvecklar äfven här mångsidig-
beten af en förmåga, för hvilken hon dock
måhända här äger ett mindre utrymme än t.
ex. i Elisabeths eller Desdemonas så skiljaktiga
rolter. Hr Almlöf är alltid en utmärkt Skå-
despelare; dock har Författaren i vårt tycke
låtit Hernani och Donna Sol så nästan uteslu-
tande upptaga åskådarens intresse, att man har
föga öfrigt för de återstående persoverne, hvar-
förutan det vidriga i Silvas handling i femte
akten nästan qväfver allt intresse för den spe-
lande. Hr Coliberg gör med sin vackra figur
mycken effekt i vissa partier, isynnerhet då
han inkommer i den blanka stålvustningen.
Tian ger i denna pjes ett nytt bevis på att han