T. TNER vy oranadsbjudande -0cn Imajestalisk i själen, högt öfver den Kung, som står vid hans sida, intager oss Don Silva genom sitt ädelmod, då han vägrar utlemna Hernani. Man behöfver dock i det följande denna hågkomst af hvad han var, innan svartsjuka och försmådd kärlek förvandlade honom till ett vilddjur. Öfverraskande och rik på effekt förekommer upplösningen af förhållanderne mellan Hernani och Kejsaren. Höjde en krona äfven i verkligheten, såsom här, själen öfver passionerna i menniskohvimlet nedanföre, hvem skulle ej afundas den sälle, som band diademet kring sin panna? — Och likväl, hvad besynnerligt ligger väl egentligen deri, att menniskan lyfter sig opp i bredd med det höga af sitt öde? Det är en skön sens moral, som Skalden uti denna handling nedlagt åt de stora. — Försoningen som följer, och Hernanis förening med Donna Sol, rycker oss för ett ögonblick in i ett solsken af lycka; vi bländas ännu af dess glans, då Silva skyndar bort ur den glada och lyveckliggjorda kretsen, för att väcka dem ur sin dröm med det ljud, som skall frambringa död och förstörelse. Med pinsam fruktan ser man i början af 5:te akten Hernani och Donna Sol i höjden af deras sällhet; denna scen påminner om Romeo och Julias samtal i sommarnatten. Den ena lampan efter den andra slocknar, och svart som en afgrundsande träder Don Silva opp, att giuta gift i de tvenne blomsterkalkar, som böja sig mot hvarandra på en och samma stängel. Man har nästan svårt att fatta möjligheten af en karakter, sådan som Silvas; så mycken ädelhet, omskapad till en sådan djefvulsk grymhet, visar ett den försmådda kärlekens välde under Söderns himmel, som det knappt iigger i en Nordisk föreställning att tänka sig. Men intrycket är stort och gripande; skalden förstår att skaka det innersta af själen; och hvem är väl djerf nog att, sedan han segrat, vilja föreskrifva honom sättet, hvarpå han hade bordt vinna sin seger? Pjesen är med mycken omsorg uppsatt, och flere af vår scens utmärkta artister understödja den med sina talanger. Hr Torsslow, genom sin fasta och koncentrerade hållning, blandad med en djup känsla af sin ställning, återger förträffligt den karakter, som skalden nedlagt hos Hernani, och öfvergången till den Spanska ädlingens höga och stolta skick, då han tillkännagifver sig såsom Don Juan, imtager ovilkorligt åskådarn af beurdran för hans talang. Fru Torsslow utvecklar äfven här mångsidigbeten af en förmåga, för hvilken hon dock måhända här äger ett mindre utrymme än t. ex. i Elisabeths eller Desdemonas så skiljaktiga rolter. Hr Almlöf är alltid en utmärkt Skådespelare; dock har Författaren i vårt tycke låtit Hernani och Donna Sol så nästan uteslutande upptaga åskådarens intresse, att man har föga öfrigt för de återstående persoverne, hvarförutan det vidriga i Silvas handling i femte akten nästan qväfver allt intresse för den spelande. Hr Coliberg gör med sin vackra figur mycken effekt i vissa partier, isynnerhet då han inkommer i den blanka stålvustningen. Tian ger i denna pjes ett nytt bevis på att han