Uugen märkte att alla bemadanden voro frukt-
lösa, suckade han djupt och sade sorgsen:
Jag tackar Er hjertligt för ert bemödande;
jag finner att man icke kan göra mera.? Han
önskade mig god vatt, och lutade sig tillbaka
i sitt hörn.
Huru besynnerlig hans begäran att lyktor-
na icke måtte tändas än föreföll mig,. så kun-
de jag likväl icke förmå mig att fråga efter
orsaken dertill. I öfverstens ansigte, i hans
ord och hela hans yttre låg något hemlig-
hetsfullt, som jig med alla mina gissningar
icke kunde utgrunda och som ännu mera Öö-
kade min önskan att närmare lära känna ho-
nom, Vid lyktornas svaga sken såg jag att
vander K befann sig i stor oro. Jag hör-
de honom sucka djupt, och snart föll äfven
jag i en dystev sinnesstämning,
Efter en stunds Sörlopp reste han sig något
och vände sig mot mig. Fan tycktes betrak-
ta mig skarpt, för alt undersöka om jag sof
eller vore vaken; och jag tillslöt ögonen.
Han drog upp sitt ur; det slog tolf. Min
Gud, sade han halfhögt, hvilken förskräck-
lig natt! — Då jag nu låtsade sofva, kunde
a g natten igenom gifva akt på honom. Han
tillbragte hela tiden i en beständig oro; men
frampå morgonen bl:f han lugnare och in-
somnade. Förgäfves sökte jag följa hans ex-
empel; oaktadt min trötthet, flydde sömnen.
mig envist,
Den ojemna stengatan i Tver väckte min
reskamrat. Hans blick bvilade ena stund på
mig. — Ni bar ju nästan alls icke sofvit
den förflutna natten, sade jag till honom;
?Ni mår visst icke väl? — Inte väl? sva-
rade han; Gifve Gad jag icke mådde väl!
Men till all olycka verkar ingenting på mig;
jag bar en hälsa af jern!....? Min Herre!
fortfor han efter någon tystnad, då han märk-
te min förundran, mitt uppförande måste
förefalla Er ganska besynnerligt, och om jag
har oroat Er, så hoppas jag Ni är god förlå-
ter mig. Det har skett helt och hållet mot
min vilja. Jag vet ganska väl, att mitt säll-
skap måste vara Er och alla andra besvär-
ligt, och derföre skulle jag för ingen del ha
beslutit mig för att resa med postvagnen, om
jag icke med visshet hade förmodat, att jag
skulle blifva den enda passageraren i vagnen.
Man sade mig på kontoret, att alla platser
voro oupptagne. Då jag såg Er, trodde jag
Ni skulle taga en af de yttre platserna; men
i det ögonblick Ni med mig uppsteg i vagnen
var det för sent att gå tillbaka,
Jag försäkrade honom, att han for vilse,
om han trodde att hans sällskap var mix
besvärligt; mea han afbröt mig vid de
första orden. Jag ber Er rält mycket, sa-
de han, aflägg alta komplimenter. Jag kän-
ner mig alltförväl sjelf, Om det icke fattas
Er tålamod att höra mig till slut, så skall
Ni, som jag hoppas, icke neka mig Ert med-
lidande. Vi känna väl icke hvarandra, men
en inre röst säger mig, att Ni är en god men-
niska och att Ni deltager i min olycka. Jag
förundrar mig sjelf öfver det förtroende jag
fattat för Er; ty ännu har jag icke upptäckt
mig för någon mMenniska på jorden. Men det