Uugen märkte att alla bemadanden voro fruktlösa, suckade han djupt och sade sorgsen: Jag tackar Er hjertligt för ert bemödande; jag finner att man icke kan göra mera.? Han önskade mig god vatt, och lutade sig tillbaka i sitt hörn. Huru besynnerlig hans begäran att lyktorna icke måtte tändas än föreföll mig,. så kunde jag likväl icke förmå mig att fråga efter orsaken dertill. I öfverstens ansigte, i hans ord och hela hans yttre låg något hemlighetsfullt, som jig med alla mina gissningar icke kunde utgrunda och som ännu mera Öökade min önskan att närmare lära känna honom, Vid lyktornas svaga sken såg jag att vander K befann sig i stor oro. Jag hörde honom sucka djupt, och snart föll äfven jag i en dystev sinnesstämning, Efter en stunds Sörlopp reste han sig något och vände sig mot mig. Fan tycktes betrakta mig skarpt, för alt undersöka om jag sof eller vore vaken; och jag tillslöt ögonen. Han drog upp sitt ur; det slog tolf. Min Gud, sade han halfhögt, hvilken förskräcklig natt! — Då jag nu låtsade sofva, kunde a g natten igenom gifva akt på honom. Han tillbragte hela tiden i en beständig oro; men frampå morgonen bl:f han lugnare och insomnade. Förgäfves sökte jag följa hans exempel; oaktadt min trötthet, flydde sömnen. mig envist, Den ojemna stengatan i Tver väckte min reskamrat. Hans blick bvilade ena stund på mig. — Ni bar ju nästan alls icke sofvit den förflutna natten, sade jag till honom; ?Ni mår visst icke väl? — Inte väl? svarade han; Gifve Gad jag icke mådde väl! Men till all olycka verkar ingenting på mig; jag bar en hälsa af jern!....? Min Herre! fortfor han efter någon tystnad, då han märkte min förundran, mitt uppförande måste förefalla Er ganska besynnerligt, och om jag har oroat Er, så hoppas jag Ni är god förlåter mig. Det har skett helt och hållet mot min vilja. Jag vet ganska väl, att mitt sällskap måste vara Er och alla andra besvärligt, och derföre skulle jag för ingen del ha beslutit mig för att resa med postvagnen, om jag icke med visshet hade förmodat, att jag skulle blifva den enda passageraren i vagnen. Man sade mig på kontoret, att alla platser voro oupptagne. Då jag såg Er, trodde jag Ni skulle taga en af de yttre platserna; men i det ögonblick Ni med mig uppsteg i vagnen var det för sent att gå tillbaka, Jag försäkrade honom, att han for vilse, om han trodde att hans sällskap var mix besvärligt; mea han afbröt mig vid de första orden. Jag ber Er rält mycket, sade han, aflägg alta komplimenter. Jag känner mig alltförväl sjelf, Om det icke fattas Er tålamod att höra mig till slut, så skall Ni, som jag hoppas, icke neka mig Ert medlidande. Vi känna väl icke hvarandra, men en inre röst säger mig, att Ni är en god menniska och att Ni deltager i min olycka. Jag förundrar mig sjelf öfver det förtroende jag fattat för Er; ty ännu har jag icke upptäckt mig för någon mMenniska på jorden. Men det