derlåtenhet en dag kan ådraga oss ännu en fiende, och en mäktig fiende?? Talaren uppehöll sig nu något vid de Belgiska underhandlingarna, för att äfven från den sidan visa, att 1815 års traktater blifvit omintetgjorda. Men nej, sade han, jag bedrar mig; de äro bibehållna; de bibehållas i allt som är emot O0ss. Man har i går fästat er uppmärksamhet på en allvarsam omständighet: min ädle vän, General Lafayette gjorde i går utrikes Ministern en fråga, om icke Heliga Alliansen hade förbjudit oss, att åter uppföra murarne af fästningen Iiiningen; och Ministern kunde ej svara derpå. Hvad! Mina Herrar! vi våga således icke alt inom våra egna gränsor företaga, hvad vi äre skyldige vår heder och vårt försvar! Denna förödmjukelse betydde dock föga, i jemförelse med alla öfriga, dem vi haft att uthärda, om Hiäningen icke vore en så vigtig position. Jag talar här inärvaro af militärer som kunna tillrättavisa mig om jag har orätt; men 5 5 jag ber er tro, att jag icke af lättsinnighet framkommer med något faktum. Nå väl! Hä ningen dominerar den enda stenbr ygga som vi hafva öfver Rhenfloden; och en armt som kommer ifrån Basel och passerar förbi denna stad, kan utan hinder framrycka till Paris (Sensation). De tre svagaste punkter na af våra gränser äro Savoyen, Luxemburg och Basel. Vi ha naft den försigtigheten att se dem till godo för händelsen af krig; men vi hafva det besynnerliga modet att tillåta, att man förbjuder oss befästa Hiiningen. Se der Mina Hrr! till hvilken grad af förnet dring vi hafva sjunkit (fäftiga utbrott i centern! Till höger: Det är sannt) Jag påstår ingalunda att vi hafva att frukta ett mer eller mindre aflägset krig is; men en politik, som endast sysselsätter sig med dagens tilldragelser, som om morgonen Iyckönskar Sig, att hafva Ööfvervunnit gårdagens hinder; som alltid fruktar kriget och längtar efter freden; och hvilken, för att erhålla denna, slafviskt vädjar till regeringarnas rädda passioner; är den väl öfverensstämmande med Frankrikes värdighet ? Mine Herrar! det är hög tid. Återtagom den makt och den rang uti Europa som tillhör oss. Jag säger derföre icke att vi böra kasta oss in uti kriget; ett stort folk bör hvarken frukta eller söka det, det bör blott rådfråga sina intressen och sin ära. När vår regering en gång intagit denna på en gång lugna och stolta ställning; när den satt sig i den ställning att kunna möta kriget utan farhåga, så skall den vara så mycket säkrare om freden. (Bravorop). Fortsättningen af diskussionen nödgas viuppskjuta till ett annat blad.