BoURBONERNE I PRAG. I anledning af flere Franska oppositionstidningars uppgifter rörande Carl den X:s och dess familjs vistande i Prag, har Hr Montbel från Wien skrifvit ett bref till Gazette de France, hvaruti han förklarar för falska alla berättelser, att den Kungliga familjen skulle vara illa logerad i slottet Hradschin, att ben beklagade sig öfver vistandet i Prag, och, i anseende till okunnigheten i landets språk, nödgades lefva i en dyster enslighet. Han försäkrar att de förnäme i Böhmens hufyvudstad tala mycket väl Fransyska, och uttrycka sig på detta språk lika lätt och prydligt, som trots någon i Parisersalongerna. Sedan Konungen blifvit återställd från sin giktattack, mottager han dagligen personer af stånd. Bland dessa skulle Hr Montbel kunna uppgifva medlemmar af familjerna Schwarzenberg, Lobkowitz, Windischgräz, Färstenberg m. fl. Slottet Hradschin är ofantligt stort och utgör nästan en stad för sig sjelf; Konungens och hans familjs våningar äro rymliga, och anständigt möblerade. Då slottet under Kejsar Josef II:s tid förvandlades till kasern, förlorade det sitt rika ameublement, jemte flera föremål af historiskt värde. Men den nu regerande Kejsaren har återgifvit det samma sin förra bestämmelse, och låtit möblera det ånyo. Från Konungens rum har man utsigt öfver kullar, betäckta med en rik och kraftig vegetation, öfver Moldaus herrliga bassin och leende stränder, öfver den praktfulla bryggan med sina sexton hvalfbågar, öfver hela den gamla hufvudstaden, med sina många: kupoler, torn, palatser och dyrbara öfverlefvor från förra lysande tider. Det är omöjligt, yttrar Hr M. sig vidare, att beskrifva mina känslor, då jag för några månader sedan i Dauphins sällskap ankom till denna berömda stad, för att se Carl X i en annan boning än sina förfäders. På en dag, som var dyster liksom vårt inre, foro vi hastigt genom de långa, med gamla, vackra byggnader. besatta gatorna; ankommen till Moldau, blef jag på det majestätiska tornet framför bryggan varse ett vapen under Götiska sirater, omgifvet af liljor. I Böhmen har således 1dens tand skonat det vackra emblemet af så många lysande århundraden i vår historia, medan i vårt fädernesland några pygmeer bemöda sig, alt från våra minnesvårdar utplåna ett tecken, som de likväl icke kunna utplåna, hvarken uv Frankrikes minne eller Europas annaler. Kejsaren har mottagit den Kungliga familjen med en gästfrihet, som är värdig densamma, honom och Frankrike; han behandlar Carl X som broder och konung; en stark hedersvakt tjenstgör i slottet, liksom bodde Kej