cralis commentartia, det ifrågavarande stället öfversättes med: experinentum fallax. Menu deraf blir ingen rigtig mening. Snarare kan mening då erhållas genom Fickir tolkning i Aphoriswmi Hippocratis, notis illustrati, neml. Expeirmentum periculosum el. på Svenska: försök är farlist, neml. emedan det gäller menni-kolif. Om nu Heriar Homöopather icke vilja erkänna den gamla och allmänna Foesianska tolkningen; så hoppas jag, att de åtminstone målte antaga den Ficktska: samt önskar, att de ville lägga der rigtigt på hjertat, såsom en varning, att icke göra menniskolif till overksamhetens experimentallelt. i Ar Prosektorn säger vidare: att UniversiYieten äro fria Institutioner, der en hvar har Vullfälle och rätt, ja till och med pligt att framställa sina insigter och åsitgter, om han har några. Atl en Akademisk Lärare har tillfälle art för de Studerande framställa de orimligaste. hugskott, är onekligt. Huruvida han har rätt? dertill, beror på lagar och författningar. Och att någon inskränkning i denna rätt verkligen torde hos oss finnas, tyckas sjelfva Grundlagarne antyda, då genom dem, för Läroverken deras förra rätt blifvit bibehållen, att öfverse och gilla sådana Afhandlingar, som skola på deras Lärosalar offentligen försvaras. Hvad den med så mycket eftertryck omnämnda pligten beträffar för en Lärare att framställa siva insigter och äsigtery? så är den så mycket ovilkorligare, som jag icke ens kan föreställa mig någon möjlighet för Läraren att framställa något annat, än det h n amingen inhemtal af andra, ellev ock sjelf uttänkt. Jag ville, för samhällets vä!, blott önska, att han alltid lyckades att hemta sina Ynsigter? ur goda källor; och att hans aåscgter icke vore skefva. Ar Prosektorn upplyser, såsom ett slags bevis på friheten i den Akademiska undervisningen, att en Professor i Berlin håller offentliga fi — Preläsningar emot Homöopathien. Och det ar just i den öfvertygelsen, att Sverige icke har råd alt låta Professorer nöta deras och deias åhörares tid med dylika föreläsningar , som jag genom min lilla framställning till Allmänheten velat söka göra dem öfverflödiga. Slutligen behagar Hr Prosektorn, lika som de öfrige Herrar Homöopather, uppmana sina vedersakare att försöka homoöopathien innan den förkastas. Detta låter visserligen ganska bia: men vid aldrig så litet eltersinvande möta dervid stora betänkligheter. Att. säsom Hr Prosektorn föreslår, sammanrifva ett gran svafvel med 60 gran mjölksocher, och af denna blaudning laga en knifsudd om dagen; skulle icke lemna något resultat. Ty omän verkning derat förnummes; så stod man likväl på samma punkt, som förut, i afseeende på uecillionsfördelningen. Om man neml. vill antaga en knifsudd. till ett gran; så kommer denna dosis att innehålla zs gran svafvel. Och ifrån verkningar af 25 gran kan likaså fitet som ifrån en full dosis eller 10 giav, slutas till verkningar ef ett