orm Varna, som kan förorsaka ett sådant tvif-
velsmålt? Den stackars Köpmannen ville und-
skylla sig med, att hans yttrande icke var så
ilda ment; men Storfursten afbröt honom: Jag
tror det. Men nog härom. I detta ögonblick
afsår en kurir till Varna; Ni skall åtfölja ho-
rom i hans kibitka för att sjelf öfvertyga Er
om sanna förhållandet.? Några minuter der-
efter satt den arme Köpmannen 1 kibitkan,
och nu gick det ouphörligt åstad, dag och natt,
öfver stockar och stevar. Tysken frukt ade in-
genting mindre, än att det bar af till Siberien:
hans ledsagare var stum som en fisk. Ändtli-
ligen anlände de resande till Varna, och här
tilltalade kuriren för första gången sin arma fånge.
Vi äro i Varna. Var nu så god och fråga den för-
sta Ni trälar, för att slärka er tro. Här ser Ni
soldater. Betrakta dem noga. Är Ni säker
på att de äro Ryssar? — Fulikomligt, sva-
rade köpmannen. Nå väl svarade hans ledsa-
gare, då har Ni intet vidare här alt göra. Om
en gvart afgår en annan kurir till Warschau,
håll Er färdig att följa med honom tillbaka,
och göm icke att vid er återkomst anmäla Er
hos Stor-Fursten.? Sagdt och gjordt: 15 mi-
nuter derefter gick det 1 galopp tillbaka med
den arma köpmannen, som till slut tyckte att
han knapt hade ett refben i behåll. Constan-
tn emottog honom med ett gapskratt, me
tillika mycket nådigt, och sade: gå nu till-
baka i haffehuset, der Ni tvitllade på Varnas
intagande, och berätta gästerna, alt Ryssarna
verkligen äro i Varna.