orm Varna, som kan förorsaka ett sådant tvifvelsmålt? Den stackars Köpmannen ville undskylla sig med, att hans yttrande icke var så ilda ment; men Storfursten afbröt honom: Jag tror det. Men nog härom. I detta ögonblick afsår en kurir till Varna; Ni skall åtfölja horom i hans kibitka för att sjelf öfvertyga Er om sanna förhållandet.? Några minuter derefter satt den arme Köpmannen 1 kibitkan, och nu gick det ouphörligt åstad, dag och natt, öfver stockar och stevar. Tysken frukt ade ingenting mindre, än att det bar af till Siberien: hans ledsagare var stum som en fisk. Ändtliligen anlände de resande till Varna, och här tilltalade kuriren för första gången sin arma fånge. Vi äro i Varna. Var nu så god och fråga den första Ni trälar, för att slärka er tro. Här ser Ni soldater. Betrakta dem noga. Är Ni säker på att de äro Ryssar? — Fulikomligt, svarade köpmannen. Nå väl svarade hans ledsagare, då har Ni intet vidare här alt göra. Om en gvart afgår en annan kurir till Warschau, håll Er färdig att följa med honom tillbaka, och göm icke att vid er återkomst anmäla Er hos Stor-Fursten.? Sagdt och gjordt: 15 minuter derefter gick det 1 galopp tillbaka med den arma köpmannen, som till slut tyckte att han knapt hade ett refben i behåll. Constantn emottog honom med ett gapskratt, me tillika mycket nådigt, och sade: gå nu tillbaka i haffehuset, der Ni tvitllade på Varnas intagande, och berätta gästerna, alt Ryssarna verkligen äro i Varna.