gammalt kokosträd, satte vi oss ned, och han
lossade något från halsen.
Betrakten detta, mina Herrar? sade han.
Det var en liten Engelsk nyckel, fästad vid
en guldkedja.
Nå väl! hvad betyder denna nyckel, min
vän? frågade de HLastelle med ett lätt iro-
niskt leende, då han återlemnade kedjan.
Jag är nu tjugofem år gammal, återteg
dHautevilliers; jag har sagt Er, att jag icke
på fem år smakat en droppa vatten, så-
ledes icke alltsedan mitt tjugonde år.
Det var just vid denna ålder jag gjorde er
bekantskap i Paris, dit jag, likt många andra,
kommit att med bullrande nöjen förströ min
olyckliga ungdom, . . J veten huru jag till-
bragt de sista fem åren, emedan Ni sett mig
lefva upp den förmögenhet mina föräldrar
lemnat mig. Men det är icke denna period
jag kallar mitt rätta lif. Hvar och en af
oss, mina vänner, uppnår förr eller sednare,
under sitt passionerade tillstånd, en viss grad
af lycka eller olycka, hvarutöfver allt är kallt
för hjertat och blekt för ögonen. Jag har
passerat denna grad, se der alltsammans —
Det är ingen roman jag ämnar berätta Ex.7,
Uppfostrad tillsammans med en ung flicka,
ett år yngre än jag, hade jag vänt mig alt
med hbenne vandra genom lifvet, för hen-
ne göra redo för hvarje pöje, smärta eller nvy
rörelse, och af henne mottaga samma
förtroende. Man bebandlade oss på skämt
som man och hustru, och i sällskap rodnade
vi båda deröfver; men vi-voro ej förr ensam-
ne, än våra läppar möttes; vi älskade hvar-
andra utan bekymmer och sade hvarandra
detta utan några fraser, Denna barnkärlek
äricke sällsynt, men aftager med tiden, och nästan
alla åtta års makar skiljas efter två eller tre års
giftermål. . . Det råder endast mellan dem
ännu en lång tid en förbehållsam ton, som
öfvergår till köld, om kärleken varit liflig å
ena eller andra sidan.
Så var icke förhållandet mellan Clara och
mig. Som vi uppfostrades, utan att lemna
fädernehuset, och våra familjer bebodde tven-
ne nära bvarandra belägna slott, åtskiljdes vi
aldrig genom en lång frånvaro, så att våra
anmärkningar och hemligaste tankar -al-
drig samlade sig nog för att gro fast i våra
oskyldiga hjertan, och vi aldvig behöfde me-
va än alt Å ömse sidor fatta mod att lösryc-
ka dem derifråos ty hvarje dag förefötlo nya
bekänvnelser, och vi kommo snart derhän, att
vi lefde endast för och genom hvarandra.
Jag påminner mig äfven en gång, då den stac-
kars lilla Clara först gal mig ett besynnerligt
förtroende, hvaraf jag blef icke mindre brydd
än hon, oc3 som kom oss båda att utgjuta
många tårar. -
Vid denna tid — jag var då fjorton år —
lät min far mig göra resor med min guvernör,
lör alt, som han sade, fullända min uppfo-
stran. Jag hade för längesedan förlorat
min mor och hade icke något alt invända
mot min fars, annars ganska absoluta vilja.
Dan gaf mig icke ens tid att tänka på saken,
och jag fick knappast tillfälle att se Clara.