och vi sulttlo qvar.
För tusan, mina Herrar, återtog dHau-
tevilliers, det är icke något skämt, och jag
oår ensam. Jag är för min del icke upp-
friskad och otörstig, och längtar att komma
fram. Farväll
De Lastelle och jag sågo åter på hvaran-
dra. Då vi upplyfte ögonen var d Haute-
villiers försvunnen.
DPetta är i sanning löjligt, sade min kam-
rat.
Ja svarade jag, eller snarare besynner-
ligt; ty skämtet lyckas illa för den stackars
d Hautevilliers, och han måste nödvändigt
ha blifvit träffad af någon aning — eller nå-
got smärtsamt minne. . , Min själ! Jag för-
står detta icke alls.
Törsten hade först, och sedan det besyn-
nerliga uppträdet med vår vän, icke lemnat
oss. tillfälle att betrakta den lilla öppningen
i skogen, der vi befunno oss. Då vi stego
upp för att gå, kastade vi ögonen omkring
oss, och det skogbetäckta men pittoreska
landskapet, der vi hade gjort halt, fästade
länge våra blickar.
Vid våra fötter, mellan några klippmassor,
slingrade sig långa rader af rosentry, hvars
fuktiga blommor reste sig i skuggan, utspri-
dande- en: välluktande ånga af den finbet att
den knappast kändes, Mellan dessa buskar
växte vilda vinrankor och rosenbuskar , be-
täckta med Hhalfutsprueckna knoppar. Vin-
rankorna krönte spetsen af den höga klippa
vid hvars fot källan porlade fram på en
sandbädd , som: bildade en temitigen djup
bassin af sju åä åtta fots längd, men var trång
och oval som: ett naturligt badkar. - Månen
kastade sitt matta sken på topparne af dre
höga. träden , som inneslöto skogsöppningen ,
och gaf klippans spets. en anstrykning af
hvittz men bassinen var betäckt med mörker
och vattnet prasslade der så svart, som ett
sorgkläde öfver en grafvård , som röres af
vinden.
Klockan var två på morgonen, då vi åter
begåfvo- oss på väg, orolige öfver vår kam-
rats öde och förebrående oss att ha låtit ho-
nom gå ensam, När vi vandrat omkring
trefjerdedels timma, aflossade vi ånyo våra
skott, och denna gängen fingo vi svar.
Vi trodde att det var dHautevilliers, men
vi följde icke dess mindre den anvista kosan
och: upphunno tidigt på morgonen en gam-
mal mulatt, som vandrade framför oss och
nyligen träffat vår vän. Denne gick sorgsen
ramåt, och åt krut för att: stilla törsten.
Det var oss omöjligt att få ett ord af honom
ander bela vägen till kolonistens nybygge,
lit vi anlände klockan sex.
Sedan han tömt en butelj oblandadt vin,
lelade han med oss en dålig frukost, bestående
if oxkött tillagadt med ris. Men.han deltog
cke i. samtalet, och vi aktade oss väl att
örnya våra frågor, ty vi fruktade at
ör mycket uppreta honom; och utan
tt kunna förklara hvarföre, misstänkte
1 att öppningen i skogen, der scenen tilldra-
it sig, äfven hade varit skådeplatsen. för nå-
RE au oa VD cr 1 oo of I TA