min hasta van... berälla miz allt hvad du
gjort och sagt och tänkt, då jag icke längre
var hos dig... eller, säg mig intet, men be-
trakta mig, betrakta mig! Pr
Ameli2 gömde sitt ansigte vid sin manghi
a
Nå väl, återtog han, med en engels mildhet).
nå väl, Amelie, efter du icke har lust, hvars
ken att tala med mig eller betrakta mig, så
bör mig dål
Hon suckade djupt. Herr de La Vaug....
märkte det icke och fortfor.
Jag har sagt dig, Amelie, alt jag älskar
dessa aftonpromenader i någon. mörk all af
den täta skogen. Det leder till förtrolighet
och utgjutande af hbjertats känslor, och detta
behöfver jag nu från din sida... men eme-
dan du icke har en förtrolig tanke, ett hopp,
en fruktan eller en önskan att upptäcka för
mig, så skall jag, å min sida, meddela dig det
minne, som denna af månens ljus försilfrade
källa uppväckt hos mig, och hvarföre det
vatten jag förde till läpparne för att svalka
mitt brio mande bröst, kom att stänkas på dig. . .
Jag har hittils icke velat för dig nämna
ett ord om en episod af mina resor i Ameri-
ka, I dag kan du förstå den, och jag vill
nu berätta den, ty just den innefattar det
minne, som så häftigt upprörde mig, att jag
gamle soldat darrvade, då jag skulle dricka af
denna källas vatten.
Jag hade ännu icke haft den olyckan att
förlora de båda reskamrater, hvilka jag så
ofta omtalat för dig, de Lastelle och dHaute-
villiers. Vi ankommo en afton till en
gammal kolonist, hvilken jag lärt kän-
na i Philadelphia, och hvars hemvist
låg vid kanten af en ofantlig skog. Vi hade
farit dit för att jaga, och som vi icke ville
dröja lange på stället, beslöto vi att morgon-
dagen börja jagten. Till all olycka kunde
icke den gamle kolonisten följa oss, ej eller
lemna oss en neger eller en hund; ty hans
son hade för två dagar sedan dragit ut på jagt
på andra sidan berget. Vi voro emedlert:d
envise, och begåfvo oss före solens uppgårng
in i skogen med våra hundar.
Som de icke fingo upp mycket vildbråd
och de, liksom vi, voro för få att längre och
med fördel kunna drifva, trampade vi hela
dagen gångstigarne för att skjuta we eller
fyra bjerpar och såra en varg, som sprang
ifrån oss. . . Jag vill icke uppehålla mig
vid detaljerna af vår dagsexpedition; det!är
nog alt säga att vi marscherade lång väg, alt
vi ledo af hettan, att vi drucko i proportion
och att våra förråder snart togo slut; vi ha
de ännu lång väg att gå före solens nedgång,
och då aftonen kom, visste vi icke om vi ha-
de tvåhundra famnar eller sex mil till skogs-
brädden, om den genaste vägen gick åt hö-
ger eller åt vänster, framför eller bakom 033:
Oaktadt vår ungdomsstyrka bade våra
lemmar icke mera samma muskulära spän-
Istighet, som på morgonen gjorde oss viga
I som rådjur, då vi genomströko de daggstänkta
I buskarne i den del af skogen som höjer sig