Cu UuUlSstlbig Hl IL VITAL U Oo va at
tanken att smyga sig på någon.
Han stadnade icke en gång då han kom
nära Meudon, ty hans af sporrarna sårade
häst tycktes förstå, att här icke var en mmut
att förlora. Fru de La Vaug.. . stod
på trappan, då han red in på slottsgården,
Hon bleknade, sprang emot honom, omfamna-
de honom och framstammade några ord, hvil-
ka han icke hörde, ej heller lät säga sig för andra
gången, ty han hade. icke tid atttro henne.
Amelie,? sade han med beundransvärd
köld, under det han fattade henne om lifvet
och tryckte benne mot sitt bröst, kom, lå-
tom oss före nattens inbrytande göra en pro-
menad in åt skogen.
Han afbröt sig sjelf för att aftorka svetten,
som rann öfver mustascherna,
Men, min vän, invände Fru de La Vaug. . ...
?Du har behof af. . . 7
Att se dig, tala med dig, höra dig, min
ömt älskade. . .
Vid dessa ord förde han henne åt parken
till. Har du inga befallniovgar att ge ditt
folk, innan vi gå? frågade han,
Hon ropade på sin kammarjungfru och hvi-
skade henne pågra ord i örat. Herr de La
Vaug . ... hade icke bedragit sig. Han,
vände sig bort för att aftorka en tår, som
stannat vid kanten af ögonlocket .. . . der-
på fattade han åter Amelies arm; oeh de ha-
de redan hunnit ett godt stycke in i parken,
då han hörde en bästs galopperande, på slotts-
gården. Hans olyckliga hustru darrade och;
stödde sig kopvulsiviskt på hans arm.
Staekars Amelie, sade han rörd, och be-
täckte henne med kyssar,som återkallade hen-
ne till sans, du lider, är det icke så, du li-
der mycket ?
Darrande höjde hon ögonen upptill honom.
Nå väl, fortfor han, jag skall icke åter-
vända till Paris, jag skall icke mera lemna dig,
jag skall alltid vara hos dig, och du skall
icke längre vara så blek och darra vid min-
sta ljud. ...
Fru de La Vaug ,... upplyfte ännu en gång
sina ögon till sin man, ty hon hörjade ana
att han visste allt, och hon kunde icke mera
vänta smekord af honom. Emedlertid lycka-
des han medelst ömhet och godhet att lug-
na henne något, men icke att betaga henne
all misstanka.
Natten nalkades, då de inträdde i Fleury-
skogen. Men hettan var ännu stark, och ef-
der en stunds promenad satte de sig vid foten
af en stor ek vid en öppning af skogen. Må-
ven kastade några ljusstrålar mellan de mör-
ka molnen och upptäckte för Ar de La
Vaug.... en liten klar källa, hvars bassin var
urhå!kad mellan ekens ofantliga rötter. Fan
doppade straxt sin hand i källan, ty han kände
sina lungor nästan brinna, och förde något
vatten till sina läppar; men hastigt slängde
han det ifrån sig, och händelsen fogade så att
det stänkte på hans frus kläder.
Förlåt mig, min Amelie, bad han Kifligt.
Ett sorgligt, förfärligt minne upprörde min
själ .. . men. har du intet att berätta, för att