Cu UuUlSstlbig Hl IL VITAL U Oo va at tanken att smyga sig på någon. Han stadnade icke en gång då han kom nära Meudon, ty hans af sporrarna sårade häst tycktes förstå, att här icke var en mmut att förlora. Fru de La Vaug.. . stod på trappan, då han red in på slottsgården, Hon bleknade, sprang emot honom, omfamnade honom och framstammade några ord, hvilka han icke hörde, ej heller lät säga sig för andra gången, ty han hade. icke tid atttro henne. Amelie,? sade han med beundransvärd köld, under det han fattade henne om lifvet och tryckte benne mot sitt bröst, kom, låtom oss före nattens inbrytande göra en promenad in åt skogen. Han afbröt sig sjelf för att aftorka svetten, som rann öfver mustascherna, Men, min vän, invände Fru de La Vaug. . ... ?Du har behof af. . . 7 Att se dig, tala med dig, höra dig, min ömt älskade. . . Vid dessa ord förde han henne åt parken till. Har du inga befallniovgar att ge ditt folk, innan vi gå? frågade han, Hon ropade på sin kammarjungfru och hviskade henne pågra ord i örat. Herr de La Vaug . ... hade icke bedragit sig. Han, vände sig bort för att aftorka en tår, som stannat vid kanten af ögonlocket .. . . derpå fattade han åter Amelies arm; oeh de hade redan hunnit ett godt stycke in i parken, då han hörde en bästs galopperande, på slottsgården. Hans olyckliga hustru darrade och; stödde sig kopvulsiviskt på hans arm. Staekars Amelie, sade han rörd, och betäckte henne med kyssar,som återkallade henne till sans, du lider, är det icke så, du lider mycket ? Darrande höjde hon ögonen upptill honom. Nå väl, fortfor han, jag skall icke återvända till Paris, jag skall icke mera lemna dig, jag skall alltid vara hos dig, och du skall icke längre vara så blek och darra vid minsta ljud. ... Fru de La Vaug ,... upplyfte ännu en gång sina ögon till sin man, ty hon hörjade ana att han visste allt, och hon kunde icke mera vänta smekord af honom. Emedlertid lyckades han medelst ömhet och godhet att lugna henne något, men icke att betaga henne all misstanka. Natten nalkades, då de inträdde i Fleuryskogen. Men hettan var ännu stark, och efder en stunds promenad satte de sig vid foten af en stor ek vid en öppning af skogen. Måven kastade några ljusstrålar mellan de mörka molnen och upptäckte för Ar de La Vaug.... en liten klar källa, hvars bassin var urhå!kad mellan ekens ofantliga rötter. Fan doppade straxt sin hand i källan, ty han kände sina lungor nästan brinna, och förde något vatten till sina läppar; men hastigt slängde han det ifrån sig, och händelsen fogade så att det stänkte på hans frus kläder. Förlåt mig, min Amelie, bad han Kifligt. Ett sorgligt, förfärligt minne upprörde min själ .. . men. har du intet att berätta, för att