Hade icke Assessoren (nemligen Fäderneslan-
dets Utgifvare) haft den försigtigheten att i för-
hand göra sig betald derför, så är det troligt,
alt han aldrig kommit att förlora på något by-
te med dem. ,
Granskaren berättar härefter en utförlig och
intressant historia, huru det gått till vid det
stora prenumerationssedels bytet. De båda
Redaktörerne möttes en dag i skymnimgen på
en aflägsen gata på norr (förmodligen den-
samma der den namnkunniga stråtröfvarebrag-
den, nemligen af år 1809 — var ämnad att
verkställas). Här hade Assessoren — hvad tror
väl Läsaren? — jo, han hade haft den oer-
hörda dristigheten, att — gå rakt på Gvran-
skaren, samt utan krus och komplimenter, före-
tal eller förbehåll — föreslå denne: att byta tid-
ning. Ingen kan undra, att Granskaren, som han
sjelf uttrycker sig, afett sådant eturderi blef verk-
ligen öfverraskad, samt vidare rönte en gan-
ska oangenäm sensation. Vi skulle icke fun-
nit besynnerligt om han blifvit verkligen för-
skräckt deraf. Troligen var Granskarens fantasi
just då sysselsatt med den nämda stråtröf-
varebragden; och det är intet narri, att i en
sådan sinnesförfattning — i skymningen — på
en aflägsen gata på norr — möta — sjelfva
Fäderneslandets utgifvare, helst när en sådan man
går rakt på en, Sådant hade kunnat väcka
sensationer hos mången annan än Granska-
ren !
Lyckligtvis har dock denne sistnämnde publi-
cist, som Läsaren här nedan finner, ett alltför
godt samvete för att icke låta all fruktan fara,
när han väl får besinna sig efter den första
sensationen3 och vi kunna icke neka oss det
nöjet att, innan vi sluta, införa den vackra pe-
riod, der Granskaren öppnar sitt inre för pu-
bliken, samt isynnerhet gör sig sjelf rättvisa i
afseende på sin oegennytta. Jag har, utro-
par han, hela Sverige till- vittne på, att jag,
dels för intet, dels för nedsatta afgifter,
bortlemnat hundradetals prenumerationssedlar, —
och mitt samvete bär mig det tröstande vitt-
nesbördet, att jag icke på annat håll låtit
derföre betala mig.
Om någon skulle tycka, att denna förklaring
är hvad man kallar något stark, så få vi
upplysa bonom, att Granskaren sjelf icke eller
är någon klen karl, och följakteligen icke har
något klent samvete. Emedlertid är det e
tillfredställelse för oss, att kunna bidraga till
en något ökad cirkulation af denna hans rätt-
färdiggörelse; och som Granskaren en gång be-
hagat tillägga oss en förmåga, som vi sjelfve
ingalunda visste af, nemligen att kunna styra
allmänna opinionen, så anmoda vi nu vördsam!
allmänna opinionen att åtminstone tills vidare
— ingalunda tvifla på hans utsago.
a SER TIETRDLER SD TEESE
A NNONSER: