Hade icke Assessoren (nemligen Fäderneslandets Utgifvare) haft den försigtigheten att i förhand göra sig betald derför, så är det troligt, alt han aldrig kommit att förlora på något byte med dem. , Granskaren berättar härefter en utförlig och intressant historia, huru det gått till vid det stora prenumerationssedels bytet. De båda Redaktörerne möttes en dag i skymnimgen på en aflägsen gata på norr (förmodligen densamma der den namnkunniga stråtröfvarebragden, nemligen af år 1809 — var ämnad att verkställas). Här hade Assessoren — hvad tror väl Läsaren? — jo, han hade haft den oerhörda dristigheten, att — gå rakt på Gvranskaren, samt utan krus och komplimenter, företal eller förbehåll — föreslå denne: att byta tidning. Ingen kan undra, att Granskaren, som han sjelf uttrycker sig, afett sådant eturderi blef verkligen öfverraskad, samt vidare rönte en ganska oangenäm sensation. Vi skulle icke funnit besynnerligt om han blifvit verkligen förskräckt deraf. Troligen var Granskarens fantasi just då sysselsatt med den nämda stråtröfvarebragden; och det är intet narri, att i en sådan sinnesförfattning — i skymningen — på en aflägsen gata på norr — möta — sjelfva Fäderneslandets utgifvare, helst när en sådan man går rakt på en, Sådant hade kunnat väcka sensationer hos mången annan än Granskaren ! Lyckligtvis har dock denne sistnämnde publicist, som Läsaren här nedan finner, ett alltför godt samvete för att icke låta all fruktan fara, när han väl får besinna sig efter den första sensationen3 och vi kunna icke neka oss det nöjet att, innan vi sluta, införa den vackra period, der Granskaren öppnar sitt inre för publiken, samt isynnerhet gör sig sjelf rättvisa i afseende på sin oegennytta. Jag har, utropar han, hela Sverige tillvittne på, att jag, dels för intet, dels för nedsatta afgifter, bortlemnat hundradetals prenumerationssedlar, — och mitt samvete bär mig det tröstande vittnesbördet, att jag icke på annat håll låtit derföre betala mig. Om någon skulle tycka, att denna förklaring är hvad man kallar något stark, så få vi upplysa bonom, att Granskaren sjelf icke eller är någon klen karl, och följakteligen icke har något klent samvete. Emedlertid är det e tillfredställelse för oss, att kunna bidraga till en något ökad cirkulation af denna hans rättfärdiggörelse; och som Granskaren en gång behagat tillägga oss en förmåga, som vi sjelfve ingalunda visste af, nemligen att kunna styra allmänna opinionen, så anmoda vi nu vördsam! allmänna opinionen att åtminstone tills vidare — ingalunda tvifla på hans utsago. a SER TIETRDLER SD TEESE A NNONSER: