Kaleidoskop. REVY AF BLADEN. Vi ha hört flere, som yttrat en verklig beundran öfver den enstämmighet, som nyligen uppenbarade sig emellan de båda tidningarne Granskaren och Fäderneslandet uti deras lojala ech uppbyggande deklamationer emot 1809 års Februarimän (se ett par föregående artiklar i detta blad). Man gjorde härvid den glädjande anmärkningen, att sällan på de sednare åren så mycker harmoni rådt emellan tvenne publicister, hvilken här syntes så fullkomlig, som om de båda Herrarne hade uppstämt sina toner efter någon gemensam för publiken osynlig taktpinne. Men huru kort var icke denna fröjd? Hvem hade vältrott, att man, få dagar derefter, skulle emellan samma virtuoser få höra det mest skärande missljud? Beklagligen förhåller det sig likväl så. Knapt hade Fäderneslandet hunnit sluta sitt pastorale i Lördagsbladet, förr än Granskaren ji sitt sista nummer föll öfver sin medbroder med ett så skakande furioso, att alla strängarna på hans eget svaga instrument berättas hafva sprungit af, och sjelfva instrumentet spruckit på kuppen. Se här ett korrt utdrag af inledningen och orden till denna tragiska musik, hvilken vi vidare reLommendera till behörig kritisk behandling hos vår musikaliske antiRossiniske vän A. uti Dagl. Allehanda. Fäderneslandet framkastade för någon tid sedan en anmärkning, som Granskaren nog oartigt kallar en oanständig strof; deröfver att tremne tidningsredaktioner, bland hvilka äfven Granskatren, hade efter verkstäldt s.k. tidningsbyte, såsom det är vanligt mellan Redaktionerna, bortsålt de tillbytta prenumerationssedlarna, förmodligen till underpris. Sådant angår, i Granskarens tanka, icke Fäderneslandet; och sjelfva nationalekonomien lärer ju, att man bör så mycket möjligt söka utbyta eller förvandla onyttiga ting till fruktbärande. Med en tillbytt egendom, säger han, hvarföre jag gifvit valuta, kan jag förfara huru jag vill, sälja, skänka, Jåna bort den, 0. s. V. Läsaren får härefter af Granskaren veta, att Fäderneslandets prenumerationssedlar på ett förunderligt sätt likna Granskarens egna, i en omständighet, nemligen att de icke äro någon kurant vara och att den, som får någonting för dem, verkligen gjort en god handel. Härvid tillägger han följande mystiska strof, hvars betydelse torde vara svår nog att fatta