hvilken förde dem afsides och meddelade dem
sitt lilla äfventyr.
Huru, sade Duroc. och Junot, du vill
införa den unge mannen till Bonaparte, utan
att ens veta hans namn.
Lacuee tillstod att han glömt fråga der-
efter.
Junot gick fram till den väntande ynglin-
gen och sade, att det väl ginge an att införa
honom till Förste Konsuln, men att ingen vå-
gade göra det, förrän man visste af hvad an-
ledning han begärde företräde; men framför-
allt vore det nödvändigt att veta hans namn.
Ni har rätt, Herr General; svarade yng-
lingen. rodnande, 1 det han med behag hälsa-
de på Junot. Han uppgaf sitt namn och til-
lade: min far bor på landet och äger så sto-
ra kunskaper, att han ansåg öfverflödigt skic-
ka mig till ett publikt undervisningsverk; han
lärde mig hvad jag behöfde känna för att
blifva. upptagen i polytekniska skolan. Döm
om min sorg och min förtviflan, då vi infun-
no oss hos AbbeE Bossu, och denne vägrade
att pröfva mig, emedan jag. icke tagit under-
visning af någon publik lärarel
Men, sade Duroc med sin vanliga artig-
het och mildhet, Ni vet ju att lagen så fö-
reskrifver, hvad kan Förste Konsuln göra här-
vid — hvad begär Ni af honom??
Att han pröfvar mig, inföll ynglingen
hastigt. Jag är öfvertygad, han skall finna
mig värdig att intagas i ett institut, der un-
oa officerare bildas för att utföra hans stora
planer.
De trenne erfarne krvigarne betraktade hvar-
andra leende, och Duroc gick att anmäla den
intressante kandidaten,
Bonaparte smålog då Duroc underrättade
om besöket och utropade: hvad, den narren
vill att jag skall examinera. honom? Huru
kan han falla på en sådan tanka?? Härpå
sick han. några gånger upp och ned i rum-
met, i det ban leende strök sig om bakan,
och frågade derefter: huru gammalär han?
Jag vet icke, min General, svarade Du-
roc, han tyckes vara omkring 17 eller 18
år.
Låt honom komma in.
Junot införde den djerfve sökanden, hvar:
blickar genast sökte Förste Konsuln och hvars
ansigte uttryckte hopp och fruktan.
Nå, unge man, sade Bonaparte och nal-
kades honom med sitt vänliga, intagande le-
ende;. Ni önskar blifva examinerad af mig?
Ynglingen förmådde icke svara, men haus
glänsande ögon talade ett tydligt språk.
Napoleon älskade hvarken oförskämd dri-
stighet eller blyg rädsla, men hvad han här
såg, var ett rördt hjertas språk, och detta för-
stod han.
Hemta Er, unge man, sade han med väl-
vilja, Ni är icke nu i en sinnesstämning att
besvara frågor. Jag vill emedlertid besörja
2