hvilken förde dem afsides och meddelade dem sitt lilla äfventyr. Huru, sade Duroc. och Junot, du vill införa den unge mannen till Bonaparte, utan att ens veta hans namn. Lacuee tillstod att han glömt fråga derefter. Junot gick fram till den väntande ynglingen och sade, att det väl ginge an att införa honom till Förste Konsuln, men att ingen vågade göra det, förrän man visste af hvad anledning han begärde företräde; men framförallt vore det nödvändigt att veta hans namn. Ni har rätt, Herr General; svarade ynglingen. rodnande, 1 det han med behag hälsade på Junot. Han uppgaf sitt namn och tillade: min far bor på landet och äger så stora kunskaper, att han ansåg öfverflödigt skicka mig till ett publikt undervisningsverk; han lärde mig hvad jag behöfde känna för att blifva. upptagen i polytekniska skolan. Döm om min sorg och min förtviflan, då vi infunno oss hos AbbeE Bossu, och denne vägrade att pröfva mig, emedan jag. icke tagit undervisning af någon publik lärarel Men, sade Duroc med sin vanliga artighet och mildhet, Ni vet ju att lagen så föreskrifver, hvad kan Förste Konsuln göra härvid — hvad begär Ni af honom?? Att han pröfvar mig, inföll ynglingen hastigt. Jag är öfvertygad, han skall finna mig värdig att intagas i ett institut, der unoa officerare bildas för att utföra hans stora planer. De trenne erfarne krvigarne betraktade hvarandra leende, och Duroc gick att anmäla den intressante kandidaten, Bonaparte smålog då Duroc underrättade om besöket och utropade: hvad, den narren vill att jag skall examinera. honom? Huru kan han falla på en sådan tanka?? Härpå sick han. några gånger upp och ned i rummet, i det ban leende strök sig om bakan, och frågade derefter: huru gammalär han? Jag vet icke, min General, svarade Duroc, han tyckes vara omkring 17 eller 18 år. Låt honom komma in. Junot införde den djerfve sökanden, hvar: blickar genast sökte Förste Konsuln och hvars ansigte uttryckte hopp och fruktan. Nå, unge man, sade Bonaparte och nalkades honom med sitt vänliga, intagande leende;. Ni önskar blifva examinerad af mig? Ynglingen förmådde icke svara, men haus glänsande ögon talade ett tydligt språk. Napoleon älskade hvarken oförskämd dristighet eller blyg rädsla, men hvad han här såg, var ett rördt hjertas språk, och detta förstod han. Hemta Er, unge man, sade han med välvilja, Ni är icke nu i en sinnesstämning att besvara frågor. Jag vill emedlertid besörja 2