BONAPARTE OCH KANDIDATEN.
(Ur Hertiginnans af Abrantes Memoirer).
Förste Konsuln skulle ut på jagt. Tjenst-
görande Adiutanten, Herr de Lacuee blef, då
I han gick öfver gården vid Malmaison, varse
len vålklädd ung man af intagande utsende,
hvilken stödde sig mot en af de båda skyller-
kurarne vid gallerporten och med synbar oro
blickade upp till slottet, såsom om han med
otålighet väntade någon. Herr de Lacuge när-
made sig honom och frågade, om han sökte
något i slottet. Liksom uppvaknande ur en
dröm, med ögonen fästade på slottet, svarade
ynglingen, utan att knappast bevärdiga den
frågande med en blick: Ack, min Herre,
jag söker något, som hela verlden föreställer
mig såsom oåtkomligt, och som bringar mig
till förtviflan, om jag icke erhåller det: jag
måste tala vid förste Konsuln. — Jag ville
Wänga mig in på den inre slottsgården, men
vid porten visade man mig ohöfligt tillbaka,
emedan jag icke kunde intyga att jag vore
kallad; och likväl beror min lefmadslycka af
att få ett samtal med Förste Konsuln!
Ynglingens hela väsende intresserade Herr de
Lacude i hög grad. Hvad vill Ni hos Förste
Konsuln? frågade han, jag kan törhända va-
ra Er behjelplig till eroående af denna ön-
skan; ty jag är den tjenstgörande Adjutanten.
Ni, min Herre, utropade ynglingen och
fattade häftigt Lacuctes hand, Ni är Adjutant
hos Förste Konsuln? Ack om Ni visste, hvil-
ken tjenst Ni kan bevisa mig — — ja då skul-
le, då måste Ni föra mig in till honom!
Herr de Lacude kastade en forskande blick
i ynglingens glänsande öga, t08 derpå hans
darrande hand under sin arm och förde ho-
nom till den inre slottsgården. Då de gingo
genom porten, mötte dem Duroc, som åter-
vände från Paris, der han haft något att ut-
rätta, åtföljd af Junot. Båda voro till häst.
De stego utaf för att hälsa på sin kamrat;