BONAPARTE OCH KANDIDATEN. (Ur Hertiginnans af Abrantes Memoirer). Förste Konsuln skulle ut på jagt. Tjenstgörande Adiutanten, Herr de Lacuee blef, då I han gick öfver gården vid Malmaison, varse len vålklädd ung man af intagande utsende, hvilken stödde sig mot en af de båda skyllerkurarne vid gallerporten och med synbar oro blickade upp till slottet, såsom om han med otålighet väntade någon. Herr de Lacuge närmade sig honom och frågade, om han sökte något i slottet. Liksom uppvaknande ur en dröm, med ögonen fästade på slottet, svarade ynglingen, utan att knappast bevärdiga den frågande med en blick: Ack, min Herre, jag söker något, som hela verlden föreställer mig såsom oåtkomligt, och som bringar mig till förtviflan, om jag icke erhåller det: jag måste tala vid förste Konsuln. — Jag ville Wänga mig in på den inre slottsgården, men vid porten visade man mig ohöfligt tillbaka, emedan jag icke kunde intyga att jag vore kallad; och likväl beror min lefmadslycka af att få ett samtal med Förste Konsuln! Ynglingens hela väsende intresserade Herr de Lacude i hög grad. Hvad vill Ni hos Förste Konsuln? frågade han, jag kan törhända vara Er behjelplig till eroående af denna önskan; ty jag är den tjenstgörande Adjutanten. Ni, min Herre, utropade ynglingen och fattade häftigt Lacuctes hand, Ni är Adjutant hos Förste Konsuln? Ack om Ni visste, hvilken tjenst Ni kan bevisa mig — — ja då skulle, då måste Ni föra mig in till honom! Herr de Lacude kastade en forskande blick i ynglingens glänsande öga, t08 derpå hans darrande hand under sin arm och förde honom till den inre slottsgården. Då de gingo genom porten, mötte dem Duroc, som återvände från Paris, der han haft något att uträtta, åtföljd af Junot. Båda voro till häst. De stego utaf för att hälsa på sin kamrat;