verken och Iforsamlingarna i hela landet. Dermed instäldes all allmän fråga om en förbättrad katekes till Jubileum 1793, då detta ären: de förekom och behandlades, så väl af eti deröfver förordnadt Utskott, som ock i Presterskapets plenum. Följden af dessa öfverläggningar anmältes hos Konungen, som öfverlemnade samma mål med flere andra åt den då varande Eklesiastik-Komitgen, Hvad tic Guds Bud och deras upptagande i en Kristlig Katekes vidkommer, så vågar jag påstå. att Mosis både ceremonialiska och politiska lagar äro icke mera förbindande uti Nya Testamentet, emedan Gud sjelf har uttryckligen förklarat, att de icke längre skola galla än till Messiae ankomst uti Jerem. 3: 16 Dan. 9: 24 — 27., och Nya Test. säger att de vid Kristi ankomst hafva upphört: Apostligern. 15: I — 5, 10,11,28,29: Rom. 13: I — 7, Gal, 3: 28; Col. 2: 14 — 17; Hela Mosislag utan all inskränkning har såledesicke någon vidare förbindelse efter Kristi födelse, emedan den, lika med hvar och en annan politisk lagbok, har ögonskenligen blott den borgeliga ärbarheten och lugnet, men icke dygden till afsigt och syfte, hvilket Paulus bestyrker uti 1 Tim. 1: 8, 9, 10, der ban säger: att den Mosaiska lagen är icke gifven för de dygdiges skull (till att bilda en dygdig karakter) utan för de tygellösas och obändigas skull, (tillatt hindra fadermoderoch menniskomord, samt andra borgerliga förbrytelser och befordra borgerliga ärbarheten) endast i denna afsigt är Mosis lag gifven och hälsosam v. 8. — De tio budorden, som endast äro summariska stycken af Mosis lag, utgöra således blott borgelig lag och måste följakteligen också anses såsom politiska och icke moraliska. Det är derföre högst origtigt att kalla dem sedelag eller sederegel, och kunna, till följe deraf, ej brukas såsom till en dygdespegel eller sjelfpröfning, i anseende hvartlll de icke eller höra till någon katekes. Alla Apostlarna härleda naturliga lagens förbindande kraft, iche från de tio budorden, utan alltid antingen från förnuftets kännedom eller deras egen autoritet såsom Guds sändnvingebud, Phil. 4: 83. Eph. 4: 28; 5: 3 — 20; 6: I. Paulus isynnerhet säger uttryckeligen att han ej är någon Lärare af de tio budorden uti 2 QCor, 3: 6, 7. — Icke eller leda Petrus, Johannes och Jacobus i sina bref några bevis om förpligtelsen till dygd från Gaml. Test:s. lag. Utisin så kallade bergspredikan Math. 5 — 7 Kap. förklarar Frälsaren alldeles icke de tio budorden, utan endast förbättrar Fariseernas gudlösa lärosatser genom sin egen dygdelära, och i Matth,. 5: 17 — 20 talar Kristus icke om Gaml. Test:s lag, utan om sin egen lagi allmänhet, hvars alla för bindelser emot Gnd alldeles icke genom läran om tron upphäfvas, utan fast mer gifver trosläraa en ny vigt åt lagens fordringar tillika med förmåga att uppfylla dem. Det är derföre allt för besynnerligt, och obegripligt, att Kristna hafbafva allt ifrån Luthers intill våra tider så mycket bemödat sig om att bibehålla allt hvad de kunnat af den Israelitiska lagen, och inpressat alla till Kristna moralen hörande äm