ningar man kunnat hafva till förmodan, att den historiske mannen tillstyrkt eller gillat kriget mot Frankrike äro för ingen del fullständigt bevisande äfvensom att det ej är allmänt kändt hvad direct del han hade i företagandet eller afstyrkandet af detta krig. Man synes af detta erkännande med full visshet kunna sluta, att Utgifvaren af de Hist. handl. numera betraktar denna fråga ur en annan synpunkt än förr, så mycket heldre, som man ej bör kunna antaga, att en Man af hans upplysning och skarpsinnighet skulle kunna fästa ringaste vigt vid de anledningar, som berättelsevis anföras till, såsom det heter, allmänna meningen, att mannen tillstyrkt och varit medverkande till det för Sverige och dess Konung olyckliga kriget. Dessa anledningar sägas bestå i valet af den historiske mannen till underhandlare med England, i en föregifven berättelse af honom sjelf om påskyndande af f. d. Konungens öfverfart till Pomern, och slutligen deri, att han efter underhandlingarnes slut erhållit dyrbara presenter från England. Väl torde man i allmänhet måhända kunna antaga, att en Regent ej till underhandlare besagnar en person, som ogillat eller afstyrkt det företag, som är i fråga; men vi hemställa dock, om ej denna sats, i den speciella tillämpningen här, möjligen kan vara sträckt förvida. F. d. Konungens sätt att behandla affärer är temmeligen allmänt kändt; man kan för ingen del taga för afgjordt, att hans handlingssätt i denna fråga, mer än i så mången annan, skulle varit sådant, man föreställer sig det hos en klok och förståndig Monark. Med de oinskränkta anspråk på undergifvenhet och lydnad för hans vilja, som under alla förhållanden utgjorde ett karakteristiskt drag hos honom, föll den tankan honom troligen aldrig in, att en undersåtes enskilta sätt att se en sak skulle kunna motverka verkställigheten af den Kungliga viljan. Berättelsen som anföres, hurusom den historiske mannen skulle hafva tillintetgjort den embarkerade Drottningens och allt hoffolkets bemödande att hindra öfverfarten till Pomern, derigenom att han passade på en gynnande vind, för att låta sätta fartyget, i gång, hvarpå Konungen och Drottningen befunno sig, saknar för sia trovärdighet en omständighet, som måhända ej skall anses vara utan vigt. Drottningen var nemligen aldrig embarkerad för att öfverfara med f. d. Konungen till Pomern, då den historiske mannen åtföljde honom dit; hon stannade quar i Sverige, och författaren af denna uppsats påminner sig rätt väl, att hafva sett henne i Skåne 1 sin resvagn, just någon af de dagarne, då den gynnanude vinden skulle hafva fört henne till Pomern. Det har förvånat att en så ogrundad berättelse kunnat citeras, och icke mindre att de erhållne presenterne från England skulle kunna gifva anledning tro, att den historiske mannen arbetat för kriget mot Frankrike. Det är en allmänt känd sak, alt presenter å ömse sidor utdeias vid afsintande af traktater. Vi göra Utgifvaren af de Fist. handle gerna den rättvisan tro, att denna omständighet i hans omdöme omöjligen kan utgöra något bevis, hvarken för eller emot; Fa . . . Iman dat fv afAljaönR AFA IA hann lkunA AN