ningar man kunnat hafva till förmodan, att
den historiske mannen tillstyrkt eller gillat kri-
get mot Frankrike äro för ingen del full-
ständigt bevisande äfvensom att det ej är
allmänt kändt hvad direct del han hade i
företagandet eller afstyrkandet af detta krig.
Man synes af detta erkännande med full viss-
het kunna sluta, att Utgifvaren af de Hist.
handl. numera betraktar denna fråga ur en
annan synpunkt än förr, så mycket heldre, som
man ej bör kunna antaga, att en Man af hans
upplysning och skarpsinnighet skulle kunna fä-
sta ringaste vigt vid de anledningar, som
berättelsevis anföras till, såsom det heter, all-
männa meningen, att mannen tillstyrkt och va-
rit medverkande till det för Sverige och dess
Konung olyckliga kriget. Dessa anledningar
sägas bestå i valet af den historiske mannen
till underhandlare med England, i en föregif-
ven berättelse af honom sjelf om påskyndande
af f. d. Konungens öfverfart till Pomern, och
slutligen deri, att han efter underhandlingarnes
slut erhållit dyrbara presenter från England.
Väl torde man i allmänhet måhända kunna an-
taga, att en Regent ej till underhandlare be-
sagnar en person, som ogillat eller afstyrkt det
företag, som är i fråga; men vi hemställa dock,
om ej denna sats, i den speciella tillämpningen
här, möjligen kan vara sträckt förvida. F. d.
Konungens sätt att behandla affärer är temme-
ligen allmänt kändt; man kan för ingen del
taga för afgjordt, att hans handlingssätt i den-
na fråga, mer än i så mången annan, skulle
varit sådant, man föreställer sig det hos en klok
och förståndig Monark. Med de oinskränkta
anspråk på undergifvenhet och lydnad för hans
vilja, som under alla förhållanden utgjorde ett
karakteristiskt drag hos honom, föll den tan-
kan honom troligen aldrig in, att en underså-
tes enskilta sätt att se en sak skulle kunna
motverka verkställigheten af den Kungliga vil-
jan. Berättelsen som anföres, hurusom den hi-
storiske mannen skulle hafva tillintetgjort den
embarkerade Drottningens och allt hoffolkets
bemödande att hindra öfverfarten till Pomern,
derigenom att han passade på en gynnande vind,
för att låta sätta fartyget, i gång, hvarpå Ko-
nungen och Drottningen befunno sig, saknar
för sia trovärdighet en omständighet, som må-
hända ej skall anses vara utan vigt. Drottnin-
gen var nemligen aldrig embarkerad för att öf-
verfara med f. d. Konungen till Pomern, då
den historiske mannen åtföljde honom dit; hon
stannade quar i Sverige, och författaren af
denna uppsats påminner sig rätt väl, att hafva
sett henne i Skåne 1 sin resvagn, just någon af
de dagarne, då den gynnanude vinden skulle
hafva fört henne till Pomern. Det har förvå-
nat att en så ogrundad berättelse kunnat cite-
ras, och icke mindre att de erhållne presen-
terne från England skulle kunna gifva anled-
ning tro, att den historiske mannen arbetat för
kriget mot Frankrike. Det är en allmänt känd
sak, alt presenter å ömse sidor utdeias vid af-
sintande af traktater. Vi göra Utgifvaren af
de Fist. handle gerna den rättvisan tro, att
denna omständighet i hans omdöme omöjligen
kan utgöra något bevis, hvarken för eller emot;
Fa . . .
Iman dat fv afAljaönR AFA IA hann lkunA AN
