STADEN BRONTE OCK JETNAS SISTA UTBROTT. Ds. resande, som från Messina begifver sig till Palermo, anländer genom herrliga parker af lummiga kastanier, vid sidan af en flod, hvars stränder prunka med rosenfärgade lagerträd, och förbi de Grekiska, Moriska och Norrmanniska ruiner, som ännu bekransa Taorminas romantiska höjder, slutligen till foten af IEtna. I början bestiger man en nästan omärklig sluttning, beväxt med pomerans och Johannisbrödträd, hvilkas tatalöttak utbreda sigöfver tobaksoch bomullsplantager; här och der ses den bebagliga toppen af ett palmträd spira upp öfver den öfriga skogen. Så långt ögat når har den yppiga vegetationen betäckt märken med en brokigt skimrande tapet; hela trakten är besådd med byar, kloster, kyrkor och en talrik mängd vackra landtgårdar, med sina trefligt framlysande tegeltak. Men ju längre man kommer nppför berget, ju råare blir landskapets karakter. I stället för gravatoch aloeträden ser man nu de ståtliga palmerna, och eken samt kastanieträdet herrska här i stället för de sydligare, alltid grönskande och beständigt med blommor och frukter betäck ta, fruktgårdarne. JEtnas skogstegion har likväl äfven sina skönheter. De herrliga kastanieträden finnas här i stor mängd, och någre af dem närma sig i storlek till det jätteträd, hvarunder för mer än 2000 år sedan Grekernes och Kartaginensernes sqvadroner funno skydd, och hvaraf äonu under förra århbundradet spår voro synlige. Detta träd, som kunde rymma hundrade hästar, stod på en sluttning af berget, ofvanför Mascali. Der det ännu 1772 stod, finner man för närvarande ett litet hus, beskuggadt af ofantliga kastanieträd, som uppskjutit uv lemningarne af jättens bark och ännu utrhärka omkretsen af den gamla stammen, som tillhörde detta naturunder. Ruinen af jätteträdet tyckes ligga framför Taorminas borg och stolta riddaresalar, endast för att påminna om storhetens förgänglighet, Ett stycke bortom Pedimonte uppnår man bergspassets höjd och kastar den sista förvånade blicken på det haf af växter hvarigenom man passerat; i sköna vågor som sammanflyta med Joniska hafvets azurblåa ram, rullar det upp till den resandes förter. Några steg längre bort erbjuder landskapet en helt och hållet olika utsigt. Lodrätt mot bimlabvalfvet, böjer sig — till venster toa, omgördladt af skogsparker, fåradt af lava och en stor del af året krönt med ett snödiadem, hvarur, hvirflar af rök ech om aftnarne eldstrimmor uppstiga i höj-. den. På höger hand Pelorebergens groteska former, hvilkas urkalksklippor vid denna böjd öfvergå iden vulkaniska regionens svartaktiga massor. Hela rummet emellan de begge lagren är uppfyldt med en labyrint af kullar, hvilkas koniska former röja, att hvar och en af dem förr varit en krater. Denna vulkaniska region bebyggdes femton årbundraden före Kristna tideräkningen af Sikanierna. som måste öfvergifva sina första bostä